Arrivederci.
Dagen jag skrev mitt första inlägg om trasig kärlek 2009.
Jag gillar inte att ta farväl så jag gör det så enkelt för mig som möjligt. Det finns mycket känslor här. Som jag skrivit ner sedan våren 2009. Nu slutar jag. Och det känns bra.
Så här ser jag ut nu när jag gör slut hösten 2011.
Arrivederci.
Han lovade.
Nu är inte bara jag paj, utan min iphone också.
Han lovade att aldrig ringa mig igen. Att inte skriva några sms. Han lovade att låta mig få glömma honom. Låta honom med tiden bara få bli ett namn och ett ansikte. Utan en tanke på att det kanske är han som vibrerar i min ficka ler jag när jag plockar upp telefonen. Hans namn står över hela displayen. Hans namn står över hela min hornhinna. Mobilen vibrerar så det gör ont i handen. Jag tappar den i marken. Jag lyfter den långsamt från asfalten och vänder på den försiktigt. Det var som att se mig själv i spegeln. Den var helt trasig.
Snälla ring aldrig mer.
Beyond räddning.
Ingen idé. Vi var som bortblåsta.
På hösten hade vi som allra mest förhoppningar. Förhoppningar om att vi skulle fungera. Jag hade ingen känsel längre när vi nått jul. Det var min första jul i London sen jag var liten. Jag kanske var 10 år gammal sist. Kände mig lika liten nu som då. Jag nådde inte dig. Och du hade slutat sträcka på dig för länge sen. Det var helt vidrigt hur jag varje morgon vaknade med smaken av din andedräkt i min mun. Hur jag kände dina händer hålla kvar mig i sängen när jag skulle kliva upp. För du var så fruktansvärt jävla långt borta. Vi var på riktigt över den här gången. Slut. Beyond räddning.
OK!
Tummen upp.
Allting är helt OK! Det var länge sen låtarna på radio stämde in på mitt liv. Musiken förföljer mig. Jag gillar det. Det är som om någon vill att jag ska bli påmind hela tiden. Påmind om härligheten. För tro mig, jag försöker att förtränga. Inte för att jag inte vill. Utan för att jag vill. Det är som om någon studerat mig ett tag och valt ut honom. Han liksom bara är där nu. Rakt framför mig. Och det är helt OK!
Hej Bullen.
Som vanligt är det inte tjejen på bilden som skrivit brevet.
"Hej Bullen, jag har ett problem. Det är just nu jag inte ska känna såhär. Eller så är det precis nu jag ska känna såhär. Det är hemligt och genant. Att min puls slår lite extra och att jag drar på munnen hela tiden. Jag tänker förbjudna tankar. Han höll i mina fötter och jag i hans när vi låg skavfötters. När vi ligger nära känner jag mig helt lugn. Han får mig att skratta. Om inte annat att svettas. Jag börjar fundera på om det här är farliga saker. Men jag vill inte att det ska ta slut. Jag känner pirret om ni förstår. Hjälp vad ska jag göra?"
/Fiffi Jenkins
I full gång igen.
Jag önskar att det var hans sms jag letade efter i fickan.
Jag som hade skött mig så jävla bra. Inte ett enda sms, samtal eller mail under påverkan. "Don´t drink and dial" brukade jag säga. Men jag slutade. Ingen var värd att ångra sig över dagen efter. Ingen var värd att blotta sig för. Tills nu. Det är sjukt. Men jag vill ha honom. Oavsett total bortgörning eller inte. Det är värt det den här gången. Det får kosta vad det kosta vill. Han känns värd vartenda öre. Varenda förnedring. Värd.
Ett riktigt brev.
Han och jag.
Det vore magiskt för du är så fin. Förlåt för att jag svikit ditt förtroende. Det är något jag kommer få leva med varje dag.
Jag älskar dig.
Blir hela tiden påmind.
Vidrigt godis.
Jag följde med honom till Gotland.
Figur.
Ibland känns det som min värld är såhär med dig.
Du kommer alltid lite sent. Eller ganska mycket sent. Kallar mig för figur. Nyper mig. Du tycker nog att jag är lite knäpp. Du får förlåta mig för att jag drar lite på munnen. Men jag tycker precis detsamma om dig.
Figur. En fin sådan.
Som ett olovligt byte.
Jag känner mig som ett olovligt byte med honom. Gillar det.
Det ringer på min mobil. Dolt nummer. Brukar inte svara då. Men jag valde att göra motsatsen. I andra änden hörde jag honom. Som vanligt lät han lite upptagen. Lite dryg. Men var noga med att poängtera att jag var saknad. Att han inte kunde sluta tänka på mig. I hans tonläge hörde jag desperation. Jag förstod att han hade sett mig med killen jag väljer att sova med ibland. Den där killen som hånglar upp mig på offentliga platser. Fast jag avskyr sådant. Men han får slicka mig i örat på busshållsplatser. Det kan ha varit så att han i andra änden hade sett det. Sett tungan i mitt öra. Känt panik. Känt saknad. Han brukade vara förtjust i mitt skratt. Länge sen han hört det sa han nu. För länge sen. Han fick inget skratt och vi la på. Sen hånglade jag på bussen hela vägen hem med den nya.
Han skrev "Kom hungrig".
Som den korvdrottning jag är blev jag överförtjust.
Jag hade fyllt år. Som vanligt hade jag spridit nyheten väl. Alla visste om det. Men inte han. Så jag skrev till honom. Berättade om den stora dagen och att jag tittat efter honom ute. Utan framgång. Han bjöd ut mig. Direkt. Jag tackade också ja. Direkt. Jag mötte honom vid 7-eleven. Där jag mött så många andra killar. Han hade varit ute och sprungit. Tänkte att det var hett. Han ursäktade eventuella eftersvettningar. Ännu hetare. Vi åt korv. Drack. Skrattade på pallstolar. Vi visste ingenting om varandra så vi fick börja från början. Nu vill jag veta mer. Eller ingenting alls.
Jag drömde om er inatt.
För vissa av er fick jag inte gå.
Jag drömde om er inatt. Hur ni ville ligga med mig. Vara i mig. Det var som om ni drömde om mig också. Jag träffade er en och en på olika fik. Sen gick vi hem. Tog ut varandra. Med vissa av er låg jag och pratade efteråt. Andra klädde jag bara på mig efteråt och gick. Över vissa grät jag på vägen hem. Ni andra flinade jag åt när jag stängde dörren efter mig. Har drömt om er i ungefär en månad nu. Kanske kom ni med ljuset. Vet inte. Men jag andas bättre än på länge. Och jag älskar er alla fast jag egentligen inte vill.
Han gör ont.
Bland andra män pratar jag om honom som om han inte betydde något.
Han skaver. River. Jag måste stanna till när jag andas. Sluta gå. Han stod tio meter ifrån mig. Jag skrev ett sms. Nåt i stil med "Hej, jag kom att tänka på dig". Jag såg hur han sträckte ner handen i fickan efter mobilen. Hur han läste mina ord. Han tittade på mobilen i några minuter. Sen la han ner den i fickan igen. Utan att svara. Hon sprang emot honom. Eller så var det bara som jag inbillade mig. Dom kramades länge. Jag vände mig om och tänkte på mina obetydliga ord i hans ficka. Vad trodde jag. Hur kunde jag ens förvänta mig något annat. Det är redan försent. Hon är i hans system nu.
När han inte ser.
Jag är tacksam för hans beröring.
När han inte ser. Då är han min. Han har fina ögonfransar. Dom kittlar mig på halsen när han blinkar. Hans prickar räknar jag i smyg. När han inte ser. Då är han skör. Hans händer mot min bara hud känns precis som dom borde. I hela mig. Jag visste inte hur jag kände. Men nu börjar jag förstå. Att när hans ögonfransar inte är nära känner jag saknad. Saknad jag trodde var förlorad.
