succéliv

Jag behövde glömma. Glömma hur du luktar. Hur du tittade på mig när du tyckte jag sa något roligt. Glömma hur du höll i mig när vi sov. Glömma hur jag ville ha min näsa bakom ditt öra. Hur du ofta höll fast mig när jag skulle kliva upp ur sängen. Glömma hur vi tog på varandra tills vi inte kunde låta bli. Glömma hur du smakade. Jag behövde glömma oss. Men aldrig dig.

Jag hade inte ens märkt att jag dukat för två. Så självklart kändes det att du skulle ha varit hos mig den morgonen. Klev upp. Tog mitt vanliga bad. Tvålade in mig med en tvål du skulle tyckt om. Med andra ord luktade den inte så mycktet. Det var när jag stod vid bordet och såg bären i filen som jag förstod. Att du nog aldrig mer kommer att dela en morgon med mig.

Jag har flyttat. Det är lite som en dröm. Helt ny gata. Helt nya kvarter. Jag har flera rum. Jämtemot min förra lägenhet känns det som att jag bor i ett palats. Allting är nytt. Mitt mobilnummer. Till och med färgen på väggarna. Jag sålde alla mina gamla möbler. Har ett badkar. Badar två gånger om dagen. Min gasspis luktar gott. Bara några få män har fått hälsa på. Jag har högt i tak. Bor högst upp. På femte våningen. Jag är van att bo högt uppe. Jag växte upp på femte våningen i Vasastan. Här bor jag och mina nya trosor i säkert fem år. Sen flyttar jag nog igen. Kanske hem till dig.

Det var så märkligt. Bara några dagar innan pratade jag om färgen gul med en kompis. Att jag verkligen inte hade mycket till övers för gult. Att gult är fult. Jag fyllde tjugofem den våren. Våren då jag träffade dig väldigt mycket. Bara någon dag efter samtalet om färgen fick jag ett paket av dig. Det var en klänning. En gul klänning. Och jag älskade den. Kanske var det för att jag fick den av dig. Jag dör. På riktigt. En stor bit kött i min kropp ruttnade nu och dog precis av ledsamhet. Jag har inga problem med att stå för det. Jag har inga problem med att stå för dig.

Vi drack kaffe nästan mitt i gatan.

På en trottoar i Marais träffade jag henne. Jag satt och pillade på min kamera. Då kom hon cyklandes. Hon påminde mycket om mig själv. Envis och visade trosorna. Jag missade tyvärr att fota henne när hon log mot mig, vinkade och cyklade iväg på sina stödhjul. Jag var helt förtrollad. Vi hade en kemi. Hon såg sig kanske lite i mig också. Vill tro det.

En fin lapp jag fått.