Jag vågade i alla fall ringa.
Jag tog reda på ditt nummer och ringde. Din mamma svarade och jag la på fyra gånger innan jag vågade fråga efter dig. Hade varit kär i dig ett litet tag. Men bara på avstånd. Ibland gick vi till din skolgård och hoppades kanske se dig där. Du gick i en bråkig skola. Min pappa gick där som liten och säger att den varit lika stökig sen han var liten. Du sa att du skulle ringa mig dagen efter. Jag skrev ner mitt nummer med en svart kajalpenna på en bit papper. Jag var fjorton år. Du och dina kompisar var lite äldre än mig. Vi var i ett trapphus i Vasastan med röd matta och marmorväggar när vi sa hej då. Jag kommer inte ens ihåg vilken kompis jag var med. Dagen efter åkte familjen till landet på Waxholm. Jag bara stirrade på min display hela dagen. Jag låg och tänkte på vad dina kompisar hette. Jag visste ju att du inte skulle ringa men ändå. Du fick mig att känna mig dum. Men nästa gång jag såg dig var det du som skämdes.
Jag räknar inte ens det som min oskuld.
