En kärlek.
Riktig bild faktiskt. Vi pussas utanför Riche.
Det fanns en pojke som jag nästan dog för. Han brukade bära på mig i flera kvarter på vägen hem i natten. Han var klumpig och lång hade brunt tjockt hår och blå ögon. Hans läppar var nästan som på låtsas. Jag kunde inte förstå att man kunde ha en sån fin mun. Jag älskade att bara sitta och titta på honom när han inte såg. Det bästa jag visste var att slingra mig runt honom och gömma huvudet under hans arm.
Ibland brukade jag bara ligga och lukta på hans örngott för det luktade så gott. Det luktade precis som honom.
Jag skickade vykort till hans familj på sommaren och sa alltid att han var bäst.
Han var min pojkvän i 2 år.
Idag känner jag honom inte. Men jag glömmer honom aldrig.
Kommentarer
Postat av: Higge
NEEEJ! Vad hände? Så fruktansvärt sorgligt...
Postat av: Anneli
Då satt man där och bölade igen.
Postat av: Anonym
Varför blri det alltid så där...
Postat av: Lottie
Snart ska du allt se kommer vinden att vända då han är att minne blått, du nykär och betutad, han bortglömd och längtsam efter sin Fiffi
Postat av: Fiffi
Lottie du missar poängen. Jag vill inte att han ska vara längtsam efter mig Det var inget ledsamt inlägg. xx
Trackback
