succéliv

Jag ville vara som flickan med den vita stenen.

Det pulserar i halsen. Stenen i mitt bröst växer. Den pratar till mig men jag lyssnar inte. Den försöker knäcka mig. Det var musiken jag hörde i andra rummet som väckte stenen till liv. Påminde mig om jorden på kistan. Om hur mina tårar rann ner för min kind och droppade från hakan ner på händerna som jag försökte hålla fint i knät. Det sved i ansiktet. Rösten ekar nu. Jag satt på vänster sida. Det var två kistor. Ruth och Quarl. Där låg dom tillsammans. Älskade varandra till sista sekunden. Jag känner stor saknad. Vill vara som dom. Vill uppleva sån kärlek. När jag tänkte på deras kärlek sved det lite mindre. Jag fick ett halsband igår som påminner om henne. Det hänger runt min hals och nuddar mitt bröst. Rösten försvinner nu. Stenen likaså. Som liten när min svarta sten dök upp brukade jag nynna på musiken från Den Vita Stenen. Då försvann den.  Nu tänker jag på Ruth och Quarl.