succéliv

Ibland känns det som jag kryper efter kärleken.

Jag satte kaffet i halsen precis. Fick hålla mig för munnen så jag inte skulle spotta ut det över hela golvet. Jag satte kaffet i halsen över mina egna tankar. För min kärlek ligger och väntar. Den bara väntar och väntar. Jag är livrädd att den ska dra. Säga nåt i stil med "Nä nu drar jag". Vad händer då. Ska man glömma allt. Glömma hur det känns när man sover mot hans rygg. Hur det känns att gå runt i hans lägenhet när den är tom på honom. Glömma hur man fortfarande gör sig lite extra fin för honom när man kan. Hur man vaknar bredvid honom och inte vill vara någon annanstans i hela världen. Hur tårar rinner för att man inte förstår varandra. Hur minuter känns som timmar och timmar som dagar när man väntar på honom. Hur gott han smakar. Jag vill inte glömma. Jag vill bara älska honom. Snälla kärlek. Om jag bara får önska en sak. Vänta lite till.