succéliv

Några kvarter bort ligger jag í ett badkar och sjunger.

När jag var nio skulle jag söka till en musikskola. Adolf Fredriks Musikklasser. En stor skola i hjärtat av Vasastan. Man fick hem papper på de olika momenten. Sång och rytmtester skulle utföras i stora ekande salar. Jag satt i mitt rum. Sjöng flera timmar om dagen. Övade som om det vore det viktigaste jag skulle komma att göra i mitt liv. Jag spelade in mig själv på band och lyssnade på min stämma om och om igen. Skulle det gå bra. Skulle jag bli ledsen om jag inte kom in. Det vara stora frågor i en liten kropp.

Jag gick dit helt iklädd i denim. Skjorta och jeans. Såg ut som den pojkflickan jag faktiskt var. Pappa satt utanför. En man med stort skägg och manchesterbyxor sa varsågod bakom pianot. Jag började sjunga. Höll mina små händer bakom ryggen och nöp mig själv när jag tog ton. Jag får sen en penna i min hand. Nu började rytmtestet. Jag fick slå med pennan på flygeln efter hans anvisningar. Jag minns att jag tänkte att han borde förnya sitt test.

Veckor senare ligger jag i ett badkar i London. Sommarlov. Jag minns att jag låg och sjöng Whitney Houston när mormor kom inrusande och skrek "Fiffi du kom in, kom upp ur badet så firar vi". Direkt började jag planera hur jag skulle vara bäst av alla tjejer på att sjunga i min nya klass. Sen kom Andrea. Hon kom till att bli min rival. Hon var också en liten tjej som var duktig på musik och växt upp med unga föräldrar med koll.

Jag tror att Andrea är anledningen till att jag inte är världsartist idag. Fast det vill jag ju ändå inte vara. Tack Andrea. Trots att du gjorde mina tre år i mellanstadiet till ett helvete.