succéliv

Jag undrar hur det skulle låta om man hörde mina känslor i musik. Ibland skulle det vara så himla mycket lättare. Får då kunde man bara ligga ner bredvid den man tycker om och ut från ens hjärta spelades musik. Den skulle spelas i samma takt som ens egen puls. Så om du var nervös skulle den vara lite uppspeedad och tvärtom när du är råcool. Men man skulle ha möjligheten att pausa, stoppa och sen igen trycka på play om man kände fört.

Idag har jag en låt på repeat i mitt hjärta. Jag känner basen i bröstet och det  känns bra. Den är hemlig. Men lite senare ikväll kommer jag vara tvungen att spela den för en pojke jag tycker om. Jag måste. Annars kommer jag tröttna på låten och kanske aldrig mer lära mig att tycka om den igen. Och det vill jag inte. Jag saknar mina kassettband. Jag saknar dom som jag saknar gamla pojkvänner. Jag har säkert 150 stycken på vinden, Kasettband alltså. I helgen ska jag göra ett mixtape med låtar som är är lite som honom för mig. Skriva hans namn på det. Sen ska jag spela det om något år. Se om jag känner likadant för låtarna. Och kanske för honom. Om han var ett kasettband skulle jag spela honom jämt.