succéliv

Morfar brukade sjunga den här fyllevisan för att retas.

En sommar i Spanien låg jag på stranden med mina irländska tjejkompisar. Vi hade lekt på stranden varje sommar sen vi var sju år. Nu var vi tretton. Jag hade en ljusgrön bikini den sommaren. Sjukt att jag minns sånt. Min kompis Sorcha hade med sig dig till stranden den dagen. Du var son till vänner till hennes mamma och pappa. Du satte dig bredvid mig på sanden. Svart hår och blå ögon. Du var perfekt. Du sa att du spelade fotboll. Vi blev kära men du skulle åka hem samma kväll. Det gick ett år och jag tänkte på dig jämt. Nästa sommar låg jag på stranden och du dök upp från ingenstans. Jag blev helt till mig. Vi gick ut den natten fast vi var så små. Vi hamnade på ett halvtomt diskotek. Du tog tag i mitt ansikte och kysste mig. Du sa att du velat göra det sen vi skildes åt förra året. Vi drack öl. Jag fick inte egentligen. Men du fick. Vi ner gick ner på stranden och hånglade tills vi nästan åt upp varandra. Solstolen var sandig och den skavde mot mina knän. Min syster kom gåendes med Sorcha. Dom såg oss. Sorcha skrek och började sparka i sanden. Jag hade tidigare frågat om hon gillade dig. Hennes svar på det var absolut nej aldrig i livet nej. Dagen efter var det tysta metoden mot mig på stranden. Ingen vågade prata med mig och Sorcha var arg som ett bi. Du och jag sågs i alla fall och hånglade loss flera nätter innan du flög hem. Jag provade att ringa dig ifrån Sverige sen när jag kommit hem. Jag stod i skolkorridoren vid betaltelefonen och stoppade i en massa pengar. Men Sorcha hade gett mig fel nummer. Med flit såklart. Jag kommer att tänka på dig ibland och bilden jag har kvar från den sommaren på dig i det halvtomma diskoteket. Nästa år dök du inte upp på stranden. Det gjorde du aldrig mer.