succéliv

När jag var 16 år blev jag kär. Hon hette Rosanna och kom från Skarpnäck. Det var kärlek vid första ögonkastet.  Hon blev lika kär i mig. Jag var på fest och skulle öppna en ölflaska med tänderna. Min tandställning slets sönder och det stack ut en lång bit ståltråd ur munnen. Hon hade stort burrigt hår och bruna ögon. Idag är hon min bästa vän. Vi har haft våra dyster som alla andra. Det hör kärleken till. Det gick år utan att vi sågs. Men vi fann varandra igen. Och då var vi starkare än någonsin. Jag stod på ett diskotek i Spanien och någon petar mig på axeln. Där stod hon. Hon kände igen mig. Hon hade inte ens sett mig framifrån. Som i en film där någon i en scen ser någon hon/han älskat och saknat länge. Man kan inte ta fel.



Hon har gjort frukost på sängen till mig. Torkat mina tårar som jag fällt över killar. Lärt mig laga mat. Skolkat för min skull. Hämtat mig på jobbet. Överraskat mig med små presenter. Ringt och sagt att hon älskar mig.  Bjudit mig på fina middagar. Sovit bredvid mig säkert miljoner gånger. Skrattat med mig tills vi båda inte kan röra oss av magont.  Åkt långt för att trösta mig när jag varit ledsen. Försvarat mig när folk har varit dumma. Gett mig råd och lyssnat. Hon är en vän som jag vet att jag kommer värna om resten av livet.


Rocco och Fiffi för alltid!!!