succéliv

Jag och din mormor på en balkong i Libanon. Du har tagit bilden.

Jag åkte med hela din familj. Vi flög i flera timmar. Ert hus låg uppe på ett berg. Det var första gången jag åkte så långt bort med en pojkvän. Det var en annan typ av luft och maten var himlans god. Vi åkte runt i en liten buss som din pappa körde. Vi lyssnade på Nancy Ajram och hälsade på släktingar till dig. Det var egentligen det enda vi gjorde i tre veckor. Jag tyckte om att träffa din familj. Vi åkte mellan bombade områden och lyxkvarter. Vi fick ett eget stort rum. Hade ett värmeelement nere vid fötterna och vi låg som sillar för att hålla värmen. Det var jul och hela Beirut var pyntat. Du hade ingen julkänsla sa du. Det skulle jag ändra på. Jag gick på en marknad och köpte lite pynt som jag smyckade vårt rum med när du sov. Du blev glad. Vi var hos din pappas släkt i några mörka kvarter. Lägenheten kändes röd. Det luktade mat och kaffet var sagolikt. Vi var säkert trettio personer som satt i soffor och drack kaffe. Jag hade lärt mig lite arabiska. Jag var faktiskt riktigt bra. Jag skulle dansa sa dom. Jag blev helt varm och ville fly. Men jag ville inte vara den som sa nej så jag lät mannen i skägg lyfta upp mig på bordet. Han ställde ner mig försiktigt, log och slog ihop händerna. Kvinnorna klappade händerna. Dom tyckte om mig. Jag började dansa så som jag själv uppfattat dansen. Efteråt grät jag. För det var så mycket som hände inuti mig då. Jag var så kär i dig. Nyårsafton var lite läskigt. Det lät som krig. Vi stod på en balkong i ett slitet hus med skotthål i väggarna. Det var väldigt fint.