succéliv

Det sjuka är att du var lik Elvis. Han har skrivit en låt om brev som inte kommer fram.

Det fanns inget jag kunde göra. Du sa att du brydde dig om mig. Att jag var din tjej. Jag visste att du ljög. Men jag låtsades att det var sant. För tanken på att vara utan dig fick mig att tappa andan. Din lena hud mot min. Din långa kropp fick inte plats i min säng. Dina fötter hängde alltid utanför kanten. Jag gillade hur jag fick stå på tå för att pussa dig. Vi var 18 år. Din värld var väldigt olik min. Men i biomörkret var vi starkast i världen. Dina läppar var små. Jag tyckte om hur dom försvann i mina. Du brukade stå nere på min gata och ropa "Fiffi kom ner, jag står här hela natten annars". Jag brukade öppna fönstret och sucka åt dig men i hissen ner log jag så det gjorde ont i kinderna. Du försvann några veckor senare. Jag såg dig faktiskt aldrig mer. Skrev ett brev till dig i England hos min mormor och morfar. Du svarade aldrig. Det fanns inget mer jag kunde göra. Min mormor hade läst vad jag skrivit och sa "Det är inte ofta flickor kan öppna sina hjärtan så". Men det hjälpte inte mig. Min mormor har kvar en kopia på ditt brev. Jag ska rama in det och om jag får en dotter en dag så ska det brevet hänga i hennes rum. Jag hoppas att mina barn kommer att kunna öppna sina hjärtan så.