succéliv

Det här är faktiskt en riktig hörna som vi rundade ofta. Livsfarlig.

Jag hade rollerblades. Lottie min lillasyster hade klassiska rullskridskor. Och två vänster fötter. Vi var i en stad utanför London. Med knäskydd och alldeles för stora hjälmar såg vi verkligen ut som två sär. Lottie kunde inte bromsa och fick alltid slänga sig på asfalten för att stanna. Jag själv siktade mig alltid in på en lyckstolpe. I full fart åkte jag in i stolpen med armarna runt den. Det kunde skada knäna fint.

Vi åkte alltid ner till tågspåret. Fast vi inte fick. Det var nåt kusligt över det spåret. Tåget körde väldigt fort där. Det var farligt där. Någonting hände med oss. Vi blev tysta för en stund. Varje gång. För att vi inte vågade prata. Sen hittade vi på egna historier om pojkar som puttat varandra och råkat dö på spåret. Flickor som dödats av vuxna elaka män och gömts vid spåret. Det var smutsigt och när vi lutade oss över bron blev våra kläder alltid sotade. Vi åkte dit varje gång. Med svarta armbågar och shorts gick det inte att lura morfar. Men vi kunde inte sluta ta oss ner till spåret. Det var värt varje utskällning.