Det brann hos mig inatt.
Han såg tuff ut. Tyckte han. Men han grät som ett barn när han läste mitt brev till dig.
Jag tyckte att det luktade lite bränt. Min kropp var ovanligt varm. Gardinerna stod i brand. Jag satt och skrev en sak om dig. Jag grät. Fortsatte skriva trots lågorna. Jag tänkte att gardinerna kunde få brinna ner. Sen skulle jag ju hinna ut. Mina tårar torkade lika snabbt som dom föll. Så varmt var det. Jag var tvungen att hinna klart. Nu brann golvet också. Bara några rader till. Mitt täcke tog eld och jag flyttade mig mer in mot väggen. Nu var jag snart klar. Jag hade ingen chans att ta mig ut. Någon slog in mitt fönster. Det var en brandman. Han tog ner mig på en liten brandstege. Jag släppte aldrig mitt papper. När jag kom ner fick jag se alla mina grannar på gatan. Alla hade tagit sig ut. Släppt allt dom höll på med. Jag förklarade att jag skrev ett brev till dig. Att jag var tvungen att bli klar. Jag fick en utskällning av brandmannen. Jag gav honom mitt papper. Han läste det. Sen grät han som ett barn. Sa att alla skulle ta det lite lugnt med mig. Inte vara så arga. Det sista jag tog med mig ur mitt brinnande hem var du.
