succéliv

I somras åkte jag bil med dig.

Det känns läskigt. Nästan overkligt. På låtsas. Mina tårar besöker mig inte längre nattetid. Jo. Jag ljög. Det kan spruta tårar ur mina trötta ögon i timmar innan jag får ro. Men. När jag ser en bild på dig känner jag inte hur min svarta sten försöker jävlas. Jag känner ett lugn. Som om det där tåget faktiskt åkte iväg med dig till Afrika. Min svarta sten fick mig i några dagar. Jag var helt under isen. Men sen insåg stenen att jag faktiskt förtjänar någon som vill ha mig tillbaka. Lät mig vara ifred. Kröp tillbaka till sín lilla håla där han ligger och lurar. Han kan dra åt helvete. Han har sabbat så jävla mycket.


I somras skrev jag om dig.

Det är inget fel på mig. Jag har inte gjort fel. Jag älskade och fick smaka på hur det kan gå åt helvete. Jag är tacksam över att jag är en flicka som faktiskt kan och vågar känna så mycket som jag gör. Det ska ingen få ta ifrån mig. Inte ens du. Jag har ändrat mig. Du har inte dödat ett skit.


I somras saknade jag dig.