succéliv

Lättare sagt än gjort.


Jag skriver så det gör ont i fingertopparna. Jag lärde mig aldrig penngreppet som liten. Kanske trycker jag på tangenterna fel. Kanske är jag bara känslig. När jag var liten och sjuk låg jag på golvet. Då tänkte jag som bäst. Jag låg alltid på badrumsgolvet eller under köksbordet i köket. Det var så svalt och skönt där. Mamma kunde stå över mig och borsta tänderna. Som om jag inte fanns. Det var skönt hur jag bara fick vara. Låg jag i köket satt man och åt som om jag inte låg där. Jag lyssnade aldrig på vad som sas. Jag låg och tänkte på andra saker. Jag låg bara tyst och bytte kind ibland när den blivit varm. Min skola var vidrig. Ibland satt jag på lektionerna och kände mig död. Korridorer med ångest skrivet längs väggarna. Jag kissade och glömde låsa dörren. Det fick jag höra i ett helt år. Killen jag var kär i öppnade dörren. På skolgården var man alltid rädd. Micke slog en över munnen eller sparkade i magen. Han var bra på det. Pedofiler och alkisar gottade sig på vår skolgård. Inga fröknar. Det var faktiskt riktigt vidrigt. Jag kan inte gå förbi Karlbergsskolan utan att känna ett visst hat och illamående än idag. Ingen förstod hur jävligt det var att ha Joel skrikandes och sparkandes på lektionen eller Stefano viska hora när man gick förbi för att på vägen hem få spö av Micke. Det var mycket bättre att vara sjuk och ligga i feber på golvet hemma.