Jag tror inte på spöken.
Du grät ofta över mig.
När du gick lämnade du dörren på glänt. Jag stängde aldrig efter dig. Den står öppen än idag. När du stod i hallen med ryggen mot och tänkte på din sista fras. Det sista du skulle säga innan du gick ner för de röda trapporna. Då var jag mest kär. Jag tittade ofta på dig när du sov. Din mun var alltid lite öppen. Jag gillade att pussa den då. Du sa alltid att mina händer var kalla. Jag svarade alltid att mitt hjärta var varmt. En gång stod du i en snöstorm utanför mitt jobb. Så arg på mig att dina ögon var svarta. Dina tårar fastnade i din rutiga halsduk. Jag tittade dig i ögonen och ljög. Det fick jag ångra. Jag vet att du åkte tåg till en flicka i Skåne en gång. Hon blev inte så glad som du hade hoppats. Jag har alltid undrat när en kille ska göra så för mig. I flera år har killar gjort sånna saker. Jag har bara inte sett det. Det var du som fick mig att blunda. Glömma bort hur det var att bli stel i hela kroppen av sms. Inte kunna sova på grund av gräl eller ren längtan. Att gråta sig till sömns och vakna i sängkläder dränkta i sorg. Att ljuga för alla i min omgivning. Säga att jag mår fint fast det första jag gör när jag kommer hem och kliver in genom dörren är att lägga mig i hallen och gråta. Gråta som om någon gått bort. Det var som om du dog för mig. Och jag sörjde dig så också. Du spökar inte hos mig. Så mycket respekt har du i alla fall.
