succéliv

Sura remmar var favoriten.

När man var liten hade man tre moves på discot. I alla fall jag. Eller jag hade två. Det tredje hade jag snott av Lollo. Hon var bäst på att dansa tyckte jag. Jag studerade henne helt för att sen dansa likadant så långt bort ifrån henne som möjligt. Chansen fanns ju att någon kille som dansade på andra sidan golvet inte sett Lollo och trodde att jag var värsta dance machine. Det var på Birkagården. Det såldes sura godisar och läsk. Man betalade en tia för att komma in. Jag gick alltid på discona själv. Sa alltid nej först. Att jag inte ville gå. Sen fem i sju framför tvn med pappa så frågade jag om jag fick gå ändå. Jag kommer ihåg att jag hade mina basketskor på mig och armybrallor på sista diskot jag gick på. När rökmaskinen gick på vågade alla dansa lite mer. För ingen såg då. Man pratade inte med någon. Man gjorde sina tre moves i fyra timmar sen gick man hem. Helt hög på godis och läsk. Idag befarar jag att jag nog bara har ett move när jag dansar. Det kanske blir så när man blir äldre. Men jag är inte ledsen för det. Man kan komma långt på ett move.