succéliv

Förra julen var olidlig. Vidrig. Jag var helt knäckt över att vi inte fungerade. Besviken på mig själv. Jag satt på bussen och skrev ett inlägg om dig på julafton. Hela december var en plågsam månad. Jag grät lite varje dag. Ville att vi skulle vara bra ihop. Ibland brukar jag undra över vad du tänkte om mig. Om du också var ledsen. Om du saknade mig. Om du också hade hopp. Du sa aldrig någonting. Visade ingenting. Förmodligen för det bästa. Varje dag ville jag åka hem till dig och dricka thé. Jag tänkte att du inte ens behövde prata med mig. Bara vara i närheten av mig. Det räckte om du satt i rummet bredvid. Så ledsen var jag. Nu sitter jag igen på julafton och skriver om dig. Vad det betyder vet jag inte. Den största skillnaden är att jag ler när jag tänker på dig och inte gråter. Alltid nåt.