succéliv

Jag verkade oberörd. Ingen visste hur jag svalde tårarna. Hörde hur mitt skratt egentligen lätt platt. Helt utan liv. Ingen märkte något. Jag var för bra på att dölja. Dölja det som slukade mig inombords. Jag stod på en båt i somras. En tidig morgon. En kille och en tjej hånglade så att dom nästan föll överbord. Jag dansade barfota bland trasigt glas. Något du aldrig hade tillåtit. När jag dansade kände jag mitt halsband slå mot kroppen. Jag gick ingenstans utan halsbandet ett tag. Sov med det. Badade med det. Jag märkte hur jag kramade om halsbandet när jag skulle ta viktigare beslut. Jag hoppade raklång av båten från sju meters höjd. Höll en hand längs ena sidan av min kropp och med den andra handen tryckte jag halsbandet mot mitt bröst. Istället för att hålla för näsan som jag brukar göra.

Du var med mig hela sommaren. Runt min hals. Mot mitt bröst. Nära mitt hjärta. Halsbandet kommer alltid för mig vara en påminnelse om dig. Jag tycker fruktansvärt mycket om mitt smycke. Och dig.