succéliv

Jag var sjutton år. Och du var som en dröm.

Den sommaren kände jag mig ful. En av mina många sommrar i Spanien. Komplex över bröst och rumpa gjorde att jag helst inte gick strandpromenader. Vi badade på samma strand. Min mamma sa att du gick förbi väldigt ofta. Råkade sparka fotbollar i min riktning. Hämtade den precis nedanför mina fötter och sökte kontakt. Jag var för upptagen med att gömma mig för att se dig. Mamma noterade dina försök tills hon frågade om jag var blind. Då såg jag dig. Jag frös. Kroppen helt stel. Dina lockar ramade in dina bruna ögon. Du hade kämpat som ett djur för min uppmärksamhet. Men det var nåt som inte stämde. Du var den snyggaste killen på hela stranden. Den snyggaste killen i Spanien. Europa. Ja, i hela världen.

Du sa på dålig engelska att vi skulle äta fisk. Grillade sardiner närmare bestämt. Min favorit. Vi gjorde så och resten av sommaren var vi ett par. Två intensiva veckor av sand innanför min bikini och ömma läppar. Det var dags att flyga hem. Vi bytte inte nummer eller valde att skriva brev. Vi satt bara tysta på strandpromenaden sista natten och höll handen. Sen sågs vi inte mer.



Tills sju år senare.

Du var dig lik. Fast nu var du man. Satt på ett hörncafé nedanför vår lägenhet. Du höll i en liten kaffe. Det satt en tjej mitt emot dig. Jag frös. Så som jag gjorde första gången jag såg dig. Ställde mig på andra sidan gatan så att du kunde se mig. Du ställde ner kaffet och tittade upp då en moped tutade. Då såg du mig. Utan ett ord reste du dig från bordet. Du hade ner mjölkkannan. Din tjej såg förbannad ut. Du sprang över gatan och la handen på min kind. Du sa mitt namn. Sen kramade du mig hårt utan ett ord i flera minuter. Jag hade sju dagar kvar i Spanien. Dom spenderade jag med dig. Det var precis som när jag var sjutton år. Fast bättre. Och du var fortfarande som en dröm.