succéliv

Hon var alltid glad. Jämt. Det retade mig. Visste bäst gjorde hon också. Alltid. Jag satt dagar in och dagar ut och lyssnade på smörjan. Vi jobbade nära. Dialekten var så påtaglig då hon hade gäll röst. Hon sa en gång att jag var ond i kvadrat. Det värmde verkligen. Mig gjorde det inget att hon ryckte på axlarna när jag svor. Ibland till och med suckade hon. Jag var då ingen riktig flicka. Det gjorde bara att jag svor ännu mer. Ju mer könsord jag kunde få in i en mening desto bättre. Jag brukade säga att om man skrapade lite på ytan skulle hon nog minsann också vilja svära. Hoppades innerligt. Hon kom från en liten stad. Jag hittade alltid på långa sjuka historier som jag berättade på lunchen. Avslutade alltid med att säga att det var i hennes hemstad det hade ägt rum. Att det var någon hon kände som utfört dåden. Egentligen gillade jag henne. Och hon mig. Vi föredrog bara att inte visa det.