Tro hopp och besvikelser.
Jag är tom på ord. Första gången på riktigt länge. Det händer i princip aldrig. Har ingen aning om hur jag ens ska se på saken. Om jag ska skratta eller gråta. Bära eller brista. Det känns som om vi aldrig funnits. Vi pratar inte längre. Finns inte mer. Ibland undrar jag varför det skulle sluta som det gjorde. Såhär. Vill ditt bästa. Även om det betyder att jag får må mitt sämsta lite till.
Utan dig.
Kommentarer
Trackback
