Jag tänker på den där killen som hade varit på matiné och sett "Tarzan i lagunen". Han tog en starkströmsledning som lian å damp direkt. Man ska inte tro man är Tarzan. - Ingemar.
Där bodde vi. Min syster mamma och jag. Trapphuset var grönt. Minns hur litet det var. Det var början på våra nya liv. Mitt liv som hund var min favoritfilm. Fast jag bara var fem år. Min andra favoritsak var att äta. Utan mammas vetskap hade jag och min syster etablerat goda kontakter i huset. Vi visste vem som hade kakor. Vem som gjorde godast smörgåsar. Och tanten på bottenvåningen som gjorde egen rabarberkräm. Henne besökte vi varannan dag. Livet var en dröm. Tills en granne vände sig till mamma. Han var tjugofem år och sa att det var härligt med oss två där men att han måste kunna vädra utan att vi två klev in fönstervägen. Dagisfröken satte också dit oss. Vi sa att hemma fick vi bara stekt gröt. Ett försök till mer än ett mellanmål om dagen. Ingen trodde på oss. Det var ju såklart inte sant. Vi visste bara våra tillgångar helt enkelt.
