succéliv

Det är på egen risk som vi nu träffas. Din risk. Jag ser hur du vill klä av mig. Hur du vill ta på mig. När vi sitter bredvid varandra känner jag hur vi dras till varandra. Vi vet hur bra det kan vara. Vi båda vet hur bra vi smakar. Du har inte varit i närheten av min nakna hud på väldigt länge. Jag från din. Men vi båda vill. Det är på egen risk vi nu träffas. Min risk. Det är på egen risk vi kanske råkar fatta tycke för varandra igen.

Låtsas att du gillar mig. Att du är lite mer förtjust i mig än vad du säger. Aldrig när jag är med dig. Då blir det så uppenbart att det inte är så. Men när jag är ensam. Då är du rätt kär i mig. I min fantasi ringer du och berättar roliga saker. Skriver sms som gör mig generad. Sugen. Men allt är bara på låtsas. För på riktigt är du ganska tråkig.

Av flera anledningar.

Det var mitt tredje besök hos ögonläkaren. Denna gång tog han sig ton. Han försäkrade mig om att det inte var något fel på mina ögon. Att jag skulle sluta slösa både hans och min tid. Jag visste att han talade sanning. Därför blev jag inte förvånad över hans höjda röst. Men jag reste mig bestämt och sa att jag minsann skulle gå till en annan doktor. Det gjorde jag också.

Men denna gången var det en kvinnlig läkare. Jag började genast berätta om mina tåriga ögon. Hur dom ständigt rann. Att jag dygnet runt ofrivilligt grät. Men hon var för varm. Hon såg rakt igenom mig. Totalt. Helt plötsligt hör jag mig själv berätta för henne hur mycket jag saknar dig. Och att jag bara gråter och gråter. Men att jag gråtit så länge nu att det bara syns på ögonen. Ingen annanstans. Att det gjorde så ont att jag hittade på olika sjukdomar för att slippa tanken på att det faktiskt var du som rev hela mitt inre i bitar. Att tanken på mig med en annan kille kunde gå dig förbi. Det krossade mig. Hon gav mig en salva för mina röda ögon och sa att jag kunde komma tillbaka om jag ville. På låtsasbesök. Och det gjorde jag. I nästan ett halvår.

Jag vill ha en kille som skrattar högt. Så högt att jag måste påminna honom om att vi inte sitter ensamma på bussen. Jag vill behöva hålla telefonen en bit från örat om han börjar skratta på andra sidan av luren. Jag skulle vilja att han skrattade när vi åt frukost. Att han skrattade högt åt mina skämt. Nästan så högt att jag ångrade skämten. Jag vill ha en kille som skrattar högt. Jättehögt. Så högt att jag nästan vill göra slut.

Vi hade inte pratat på bra länge. Det var ingen god stämning sist. Ingen god stämning alls. Vi var båda besvikna på hur vi sumpade "oss". Hur vi bara klantade bort vår relation.

Du sov oftast när jag gömde mig. I mörkret såg du mig inte tvivla. Du såg inga tårar. Du såg inte heller hur jag log när du sa att du tyckte om mig. Du sa att du kunde ha älskat mig. Men att det var försent. Jag visste att du inte kunde älska mig. Men ändå så sprängdes hela mitt nervsystem och hjärta i tusentals mikroskopiska bitar när orden lämnade din mun. Så kraftigt att jag inte fick ut ett ljud. Eller luft. Jag slutade andas. Men du såg mig inte. För jag gömde mig i mörkret. Där fanns bara vi.

Jag saknade dig i princip hela tiden. Men att jag skrev ditt namn ibland hjälpte. Inte bara på papper. Du prydde min mat. Vi prydde allt. Det var mitt sätt att hantera saknaden av dig. Saknaden av oss. Det var så enkelt.

Idag flyttade min mamma ifrån den adress jag minns mest av mitt liv. Tomtebogatan. Fem trappor upp. Hissen var knallorange. När jag var liten så tänkte jag att det var som att vara inuti en apelsin. Jag fastnade många gånger i den hissen. Med skosnören, genom att tappa mynt och en gång sög den upp min basketboll. I den trappen har jag suttit utelåst säkert trettio gånger. I den lägenheten fick jag mitt första egna rum. I den trappen har jag hånglat. Gråtit. Surat. I den tvättstugan har jag låst in mig för att få vara ifred. På den gården har jag skrapat knäna och ätit mask. Idag lämnade min mamma allt. Och jag är väldigt stolt över henne.