Paris.
Toppen gick av på mitt torn. Jag har sparat det i tre år ändå.
Vi var på en marknad du och jag. I två år hade vi hållit ihop. Vi sjöng på sista versen. Det gick inte att förneka. Vi ville låtsas. Den sommaren kysstes vi hela tiden. Älskade hur din tunga fyllde min mun. Jag hittade en brosch på marknaden. En brosch i rosa porslin. Motivet var Eiffeltornet. Jag köpte den och tänkte att jag alltid velat ha en sån. Fast egentligen var det en miniatyr av det riktiga tornet jag ville ha. Vi hade aldrig kysst varandra så intensivt som den sommaren. Den sista sommaren. Det kändes tio gånger mer.
Vi gjorde slut någon månad senare. Jag cyklade nästan ihjäl mig på vägen hem av gråt. Fick höra att du skulle fara till Paris. Jag ringde dig från jobbet på min lunch. Min hand skakade så att jag knappt kunde hålla telefonen mot örat. Du lät besvärad. Ville inte prata. Jag sa att jag hört att du skulle till Paris och att jag ville be dig om en tjänst. Jag ville att du skulle köpa ett minieiffeltorn till mig. Du tyckte det var en konstig sak att be om. Du kom hem utan något torn. Jag reser till Paris för första gången på fredag. Där ska jag köpa mig hur många torn jag vill.
Men dig kommer jag aldrig få tillbaka.
En resa för att glömma.
När det regnade som mest gömde vi oss i henne.
Jag satte mig i bilen med Amanda och Tom. Vår destination, Haverdal. Låg i baksättet med klibbiga ben. Det var varmt och jag försökte läsa ut min bok. Men mina tankar var någon annanstans. Obesvarad kärlek slukade mina andetag. P3 dokumentären brusade bara i öronen. Han i radion pratade om olycklig kärlek. Jag tyckte inte han gav den rättvisa. Hans ord smärtade inte som jag ville att dom skulle. Jag somnade med huvudet mot fönstret till bruset.
Det gjorde mindre ont när jag höll i vykortet Corinnes mamma skrivit.
Jag och corinne sov i samma stuga. Det regnade nästan varje natt. Låg och pratade om sånt man pratar om med sin bästa vän. Jag känner att jag kan berätta allt för henne. Vi somnade till smattrandet.
Våra enkla frukostar gjorde att vi orkade cykla längre. Bättre.
Vi hängde vår tvätt.
I badrummet låtsades jag att jag var i Italien.
På vägen hem var det grått nästan svart på himmlen. Jag satt i framsätet. Dokumentär på radion igen. Den här gången om Afrika. Gillade musiken. Den kändes perfekt till den tunga luften. Och mina tunga andetag.
Jag älskar att sitta i framsätet. Älskar som ni vet att åka bil.
Det var i framsätet som jag tog farväl. Farväl av honom. Ibland måste man. Jag väntade för länge. För jag trodde på honom. Jag hade åkt dit ordentligt. Det händer mig ibland. Så sällan att det känns så mycket i mig. Jag skrev mitt avskedsbrev. Som han aldrig fick och somnade med huvudet mot fönstret.
Många brev skrevs via den här. Framför allt till honom.
Väl i Stockholm fortsatte mitt liv med Corinne precis som vanligt. Resan som satte ihop mitt hjärta igen. Det har jag henne att tacka för. Corinne. Du är den bästa vännen jag någonsin haft.
De enda män jag fruktar.
Det här är ett "konstverk" som skrämde skiten ur mig som liten.
Igår gick jag och röstade. I min gamla skola. Den gamla skolan som jag är så rädd för. Jag har skrivit om den förut. Kan liksom inte riktigt komma ifrån min rädsla för betongbyggnaden. Allt som hände där inne. På skolgården, Allt som inte borde ha hänt. Jag klev in fylld av vemod. Det såg exakt likadant ut. Bara ny färg på väggarna. Den läskiga träkonsten prydde fortfarande väggarna. Den som jag föraktade. En av tavlorna föreställde tre av de män som byggde skolan. Den hängde precis vid telefonen. Ibland när man ville ringa hem lät man bli. Allt för att slippa männen i trä. Tavlan var inte bara obehaglig. Den kom med en historia. De tre männen påstods nämligen vara inmurade i skolans väggar. Och att man ibland kunde höra ljud av hammare och annat oljud om nätterna när skolan var stängd.
Här snodde Cedric min jacka.
Efter jag röstat klart bestämde jag mig för att gå ett varv. Fast det kröp i hela kroppen. Höll andan när jag fotade. Kom ihåg när Cedric och Thomas stod på varsin sida om mig och kastade min jacka till varandra över mitt huvud på skolgården. Det var snöstorm. Jag nådde inte. Fick gå hem utan jacka. Helt kall. Helt blöt. Syslöjden var i samma lokal. Där det alltid drog så om glasdörrarna. Det lät som spöken. Rut hade jag i syslöjd. Hon hade bara fyra fingrar på en hand. Hon hade fastnat med sin ring när hon hängde upp gardiner. Tappade balansen. Hon föll till marken men fingret hängde kvar i gardinstången. Med ringen på.
Det här är trappan upp till rektorn. Vägen upp dit kändes oändlig.
Lyckligtvis behöver jag aldrig mer gå upp för den trappan. Aldrig mer höra hur det drar från glasdörrarna. Aldrig igen vara rädd för tavlan vid telefonen. Aldrig igen vara rädd för Ruts hand. Aldrig mer få gå hem utan ytterkläder i storm. Aldrig mer känna mig liten och otrygg.
Aldrig mer Karlbergsskolan.
Packat och klart.
Ni följer nog med mig ändå.
Jag är på väg ut genom porten. Den port jag bott bakom i över fem år. Bakom den port där tre av mina största kärlekar sovit över. Där tre av mina största kärlekar tagit slut. Att flytta känns viktigt för mig. På många sätt. Inte minst för att jag växt ur lägenheten. En stor del är att jag vill gå vidare med mitt liv. Med min kärlek. Sprida den på nya platser. I nya rum. I nya kvarter. Det ska bli härligt. Och det är precis vad jag behöver. Jag säger adjö till Krukmakargatan. En gång för alla. Men mina kärlekar kommer alltid finnas med mig i mina tankar. Och i mina texter. Vart jag än flyttar. Det vill jag aldrig ändra på. Ni följer med mig överallt. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Någonsin.
Tack Saša.
Det är trots allt priset man får betala.
Kunde klättra upp i ett träd och bara titta på honom göra sina läxor.
Jag blir väldigt sällan kär. Men när jag väl blir det blir jag ordenligt kär. Råkär. Ibland önskar jag att jag var tvärtom. Men jag ångrar mig snabbt. Jag gillar att jag känner så mycket som jag gör för "honom" varje gång jag faller.
Den handlar om oss.
Kärlek baklänges.
Kvällen innan hade jag dansat och visat trosorna. Vet inte varför. Men med dig kändes det som att jag fick göra vad som helst. Ingen kunde röra mig då. Vi var ute med dina kompisar. Jag var svartsjuk över nån tjej som ville träffa dig. Glömde bort det lite senare men du var noga med att påminna mig om henne hela tiden. Jag bad dig låta bli. På vägen hem var jag bra full. Du nykter. Jag började tjata om saker. Saker som kändes så viktiga då. Jag kände mig missförstådd. Faktiskt många gånger i vår relation.
Jag blev lite utav en dramadrottning när vi kom hem den natten. Började packa min väska fyra på morgonen. Skulle bestämt åka hem. Kunde inte tänka mig en sekund till med dig. Jag somnade till slut på ditt bröst. Morgonen efter vaknar jag med kinden kvar mot din varma kropp. Ditt huvud låg mot en orange kudde. Jag börjar gråta. Mycket också. Säger förlåt. Säkert hundra gånger. Du är inte helt nöjd med mig.
Du fotade mig trots att du var råirriterad.
Vi går ut för frukost. Vi skrattar åt ingenting. Alltså allting. Älskade det med dig. Jag mådde verkligen inte bra. Alkoholen straffade mig. Men inte hälften så mycket som mina skuldkänslor gentemot dig. Ibland vill jag göra saker baklänges. Du är en sån sak.
