På hösten hade vi som allra mest förhoppningar. Förhoppningar om att vi skulle fungera. Jag hade ingen känsel längre när vi nått jul. Det var min första jul i London sen jag var liten. Jag kanske var 10 år gammal sist. Kände mig lika liten nu som då. Jag nådde inte dig. Och du hade slutat sträcka på dig för länge sen. Det var helt vidrigt hur jag varje morgon vaknade med smaken av din andedräkt i min mun. Hur jag kände dina händer hålla kvar mig i sängen när jag skulle kliva upp. För du var så fruktansvärt jävla långt borta. Vi var på riktigt över den här gången. Slut. Beyond räddning.