succéliv

Mina tår vickade alltid under täcket av lycka när du klev inom genom dörren. Varje gång. Älskade hur du klev rakt in och direkt in till mig. Hur du rörde mig nästan som om du var rädd för mig. Jag har svårt att ibland inte känna för dig. Det är något visst med dig som jag aldrig kommer att förstå. Som jag vissa dagar bara vill ringa till dig och våga fråga. Fråga om du lite någonstans långt där inne kanske kan tycka om mig igen. Om bara lite.