succéliv

Det ringer på min mobil. Dolt nummer. Brukar inte svara då. Men jag valde att göra motsatsen. I andra änden hörde jag honom. Som vanligt lät han lite upptagen. Lite dryg. Men var noga med att poängtera att jag var saknad. Att han inte kunde sluta tänka på mig. I hans tonläge hörde jag desperation. Jag förstod att han hade sett mig med killen jag väljer att sova med ibland. Den där killen som hånglar upp mig på offentliga platser. Fast jag avskyr sådant. Men han får slicka mig i örat på busshållsplatser. Det kan ha varit så att han i andra änden hade sett det. Sett tungan i mitt öra. Känt panik. Känt saknad. Han brukade vara förtjust i mitt skratt. Länge sen han hört det sa han nu. För länge sen. Han fick inget skratt och vi la på. Sen hånglade jag på bussen hela vägen hem med den nya.