succéliv

Jag står ibland i löjliga positioner ifall du skulle kliva in.

Den är alltid bäddad när jag kommer tillbaka. En chokladbit på kudden. Jag har sparat på mig elva stycken nu.  Jag stökar till varje dag. Känns mer som hemma då. Kranen står och rinner i badrummet. Ibland låter jag duschen stå på. Imman på spegeln påminner om dig. Jag ringer room service för han i receptionen låter lite som dig. Beställer upp mat för två. Det blir dyrt för mig. Men det känns lite bättre. För stunden. Som om du skulle komma ut ifrån badrummet och lämna imman bakom dig. Sitta hos mig på sängkanten. Men jag sitter själv här på kanten. Och imman klibbar mot min kropp som en hinna. En hinna av dig som jag aldrig vill ska gå bort. Jag måste sluta äta dubbla portioner.

Jag fick 120 minuter.


När ingen ser eller hör brukar jag prata med mig själv. Oftast på engelska. Och högt. Det är lite knäppt kan man tycka. Jag kan prata i en timme medans jag städar eller trixar med nåt. Som om jag blir intervjuad. Jag svarar på svåra frågor och ger långa utdragna svar. Jag ser mig själv sitta i en studio med publik. Alla har kommit dit för att lyssna på mig. Eller gratis latte. Det är varmt av lamporna. Jag stör mig på sminkösen. Jag har ofta fel kläder på mig också. Skruvar på mig och trosorna sitter fel. Intervjun är lång. Kanske två timmar. Det är bara för att jag pratar så mycket. Andra har blivit klara på en knapp timme. Jag tror att det skulle vara väldigt roligt att intervjua mig.

Dr. Love gav oss noll procent.


Vi var på Gröna Lund. Det var den första maj och jag fyllde femton år. Jag hade nya Converse och snortighta jeans. Jag var där med min bästa kompis Sandra och lillasyster Lottie. Det var mycket kids där. Massa pojkar. Nere vid vattnet försökte ni få vår uppmärksamhet. Det gick inge vidare. Vi gav varandra blickar under resten av dagen. Till slut i kön till Centrox kom du fram.  Hiphop var stilen. Vi blev bjudna på disco i er skola. Det skulle vara nästa fredag. Jag blev förtjust i dig och du i mig. Sandra tittade också på dig på samma sätt. Det blev fredag. Vi stod utanför Tyska Skolan. Ni var tre stycken. En lång, en kort och en mörk. Jag var obekväm i min nya hårfärg. Du sa att jag var fin. Vi gick in. Det var varmt i Gympasalen och väldigt mörkt. Man kunde känna tävlingen mellan mig och Sandra. Vi satt på skolans tak. Där höll du om oss båda. Jag kände ändå att segern var min. När vi skulle ta en taxi hem viskade jag i ditt öra att jag gillade dig. Du svarade tillbaka. Sandra var cool med det. Efter det hånglade vi varje dag konstant. Du viskade alltid saker du ville göra med mig. Vi gick på hemmafester hand i hand. Vi satt i Vasaparken och hånglade tills mina fötter var så frusna att jag knappt kunde gå. Du tänkte strunta i en fotbollsturnering som var viktig på grund av mig. Jag var lite trött på dig och försökte övertala dig till att åka. Orkade inte hångla mer. Du tyckte det var konstigt. Jag gjorde slut med dig. Och du förstod aldrig varför.

Du gillade mina kurvor.

 

Det var en varm sommar. Du höll handen på mitt lår hela vägen. På flyget, båten, tåget och i bilen. Din hand låg så bra där. När den rörde sig kittlade det till i magen. Vi simmade långt ut. Jag blev rädd och du simmade tillbaka med mig. Vi låg i sand utan handdukar. När vi sov såg vi aldrig varandras ryggar. Vid satt länge varje frukost. Bredvid varandra. För vi gillade det. Vi drack kallt te som stått en natt. För vi gillade det med. På dagen var du hos mig. På natten var du med mig. Du var det bästa jag visste. Jag undrade ofta vad du tänkte på. Jag ville vara din bästa vän. Ville att du skulle ringa mig först om nåt hände dig. Du frågade ofta vad jag tänkte på. Du visste att det var på dig. Jag tänkte jämt på dig. På vägen hem pussade du mig hela vägen. I bilen, tåget, i båten och på flyget. Det här berättar jag förhoppningsvis för dig om några år. För nu är det bara en liten dröm.