succéliv

Det är inget jag valt själv. Att mitt liv skulle vara en kärlekshistoria. Det började när jag var nio. Med filmmusik i huvudet. Mitt liv började förbereda mig för honom. Saker som händer mig ibland kan inte vara sant. Det går inte. The Fiffi Show. Inte Truman. Jag är rädd för att berätta om saker som händer. Händer mig. För det låter inte riktigt klokt. Det är ingen inbillning. Det är på riktigt. Jobbigt och härligt på samma gång. Fint att tänka på kärlek så mycket som jag gör. Trots att den inte alltid är sann. Så på något sätt gör det inget om det är någon som lurar mig. Även om det gör ont ibland. Men om det är en film. Så snälla ge mig honom.

Kom hem sex imorse. Tvättade inte ens av mig. Bara la mig på sängen. Låg ner på rygg och klädde av mig. Drog klänningen över huvudet. Det tog en stund. Halsbandet rörde vid mina bröst. Halsbandet jag fick av dig. Jag brukar hänga det på en liten ventilationsdosa bredvid sängen varje natt. Men inatt ville jag sova med det. Det var iskallt från kylan utanför. Jag höll det mot min mun och pussade det. Somnade. Vaknade med en känsla som skrämde slag i mig. Jag var rädd för att den skulle komma. Men den var väntad. Välbehövd. Det är över nu. Jag blev livrädd för känslan att må bra.

Var på väg hem när jag kom på mig själv tänka på honom. Helt varm och min puls steg. Tänkte på hur jag ville ligga hos honom. Såg hur jag skulle göra. Hur jag ville att han skulle ta på mig. Min rumpa i hans händer. När jag klev på tunnelbanan slog det mig. Att jag tänkte på ren snusk. Att jag bara vill ligga naken med honom i timmar. Tills det inte gick mer. Tills vi inte kunde andas. Jag försökte skärpa mig. Men snusket tog över. På gränsen till vulgärt. Och jag gillade det.

Jag undrar om du saknar att jag luktar på dig.

Jag undrar om du tänker som jag. Om du tänker på mig. Undrar om du saknar. Saknar mig. Undrar om du ibland vill ringa. Prata lite. Höra min röst. Undrar om du skulle tycka om att se mig. Jag bara undrar. Undrar om jag är den du tänker på ibland innan du somnar. Ibland känns det som att vi tänker på varandra samtidigt. Jag bara undrar.

Vet inte varför jag tackade ja. Åkte tåg till Växjö. Jobba ensam i en vecka. När jag mådde som sämst. Råkorkat. Det kändes som om någon satt på mitt bröst. Ditt namn låg på min tunga hela tiden. Min kropp var helt nedbruten. Nedbruten av oss. Vi hade skiljts åt bara några veckor innan. Så jävla korkat att åka dit.

När jag kom fram skulle jag dessutom bo på ett slott. Ensam. Rummet var helt vidrigt. Allt var i guld och siden. Du hade avskytt det. Vi hade avskytt det. Ringde dig. Vi pratade inte alls länge. Ångrade mig sekunden efter jag ringt. Du gjorde för ont. Så ont att jag höll telefonen mot örat i en halvtimme efter vi lagt på. Ibland låtsades jag till och med ringa dig. Pratade med mig själv. I det där vidriga rummet. Ringde alla killar i min telefonbok. Snubbar jag inte ens gillade. Det hjälpte inte. Jag var helt nere i dig. På tåget hem bestämde jag mig för att släppa dig. Det gick inte. Men det är en helt annan historia.

.

Det regnade den natten. Jag älskade att vara med dig då. Låg bakom dig. Min kind mot din nacke. Gjorde allt för att du inte skulle känna hur mina tårar fyllde mina händer. Hur dom började rinna mellan fingrarna och ner längs din rygg. Låg så nära. Svalde tårar för att inte väcka dig. Ville att natten aldrig skulle ta slut. För jag visste att du skulle låta mig gå en dag. Se mig försvinna. Bara låta mig gå. Därför grät jag den natten. Och många andra. I hemlighet.

Det är med stor sorg jag nu skriver. Stod på Odenplan imorse. Gömde mig. För att jag grät. Gömde mig för dig. Skulle ta en buss vi tog ibland när vi skulle åt samma håll. Skulle av på min hållplats. Där vi sist skildes åt. Klarade inte av det. Åkte en extra. Ibland skaver du så att jag inte står ut. Jag förstår inte. Det är med stor sorg jag nu skriver. Skriver om dig.

Men för mig är den mycket mer. Varje gång jag ser den här bilden gör det så himla ont i mig. Du och jag på vår första resa. Jag fick åka bil med dig i flera timmar. Det bästa jag visste. Bara att sitta och titta på dig när du pratar. Du var liksom mer fokuserad när du körde bil. När du satt still. Kanske var det därför jag älskade att åka bil med dig. Då var det bara du och jag.

Pappa hade kammat bak mitt hår sådär igen som jag hatade. Lät honom göra det ändå. Vet inte varför. Satt på en stol i hallen med min pojkfrisyr. Såg på mig i spegeln. Såg en pojke. Kände i fickan. Där låg en banana skids och lite löst folie från någon annan godis. Jag visste att jag skulle få spö den dagen. Visste att jag skulle få blöda bara för att jag stod upp för min syster. Jag gick ner för trapporna. För rastlös för att åka hiss.

Skolgården var bara runt hörnan. Såg honom på flera meters håll. Han stod beredd. Jag var inte rädd. Visste ju redan att jag skulle få spö. Hade sett honom slåss förut. Han hade inga gränser. Hans pappa hade lärt honom. Nu var det min tur. Jag gjorde inte mycket motstånd. Låg med grus i munnen. Kände hans sparkar i sidan. Spottade blod på vägen hem igen. Men han slog aldrig min syster mer. Och det var det ju värt.

Jag var sekunder ifrån att klicka på "ta bort blogg". Sekunder ifrån att radera dig. Brände tungan på mitt suddigums te. Grät i telefon. Försökte samla mig. Men gråt som jag hållit inne i veckor ville inte vänta mer. Kände ingen kärlek för dig längre. Du äter mig. Samtidigt som du ger mig så mycket. Det finns en flik i dig som heter utkast. Där ligger så mycket hemligheter. Som jag inte vågar publicera. Du vet alla mina hemligheter. Det kan kännas ganska tryggt. Men någonting säger mig att den här relationen är över. Om jag känner samma sak för dig om några dagar kommer jag att radera dig. Ingen mer blogg. Vila i fred.

Stannade en taxi mitt i gatan. Mitt i natten. Åkte till dig. Med tårar längs mina kinder. Jag berättade om dig för chauffören. Som om han skulle vara intresserad. Han sa att det verkade som att vi älskade varandra. Mycket. Jag hörde honom men lyssnade inte. Jag ville bara höra det från dig. Hetsen hade lagt sig när jag stod utanför din port. Jag såg dig genom fönstret. Jag kunde inte komma in till dig snabbt nog. Som jag tänkt på oss. Hur jag ska hantera allting. Jag har ju misslyckats gång på gång. Försökt få dig att vilja se mig. Men du har sett mig hela tiden. Kanske ser vi varandra någon gång. Kanske hittar vi en takt. En väg tillbaka. Jag vet inte. Jag är en passionerad idiot när det kommer till kärlek.

För jag ligger och tänker. Tänker på hur min söndag hade varit i din säng. Hur jag bara hade legat där i timmar. Naken i dina lakan. Hur jag bara hade gått upp när du sagt att jag måste äta något. Sen lagt mig igen. Hur jag varm och och ruffsig i håret känner hur du ibland lägger dig bakom mig en stund. Hur jag bara får sova i din säng utan krav. Bara ligga där och vara kär i dig. Men idag har jag legat naken i min säng. Utan krav, varm och ruffsig i håret. Och kär i dig.

Jag bodde på Folkungagatan hos Alice. Förmådde mig inte att gå hem. Doften av dig fanns kvar i lägenheten. Vågade inte gå hem. Vi gjorde slut i min säng. Du grät så att lakanen fastnade på våra kroppar. Jag grät så att sängen nästan flöt iväg. Vi insåg att vi inte kunde trösta varandra. Drack ett glas vatten nakna ihop i köket. Kände på varandra för sista gången. Det kändes nästan som första gången. Mina händer skakade. Du klädde på dig samtidigt som du klädde av dig. Vi kom ingenstans på flera timmar. Tillslut satt jag där hos Alice med en almanacka. Strök över varje dag som gick utan dig. Det var det viktigaste på hela dagen. Stryket. Dagar gick och jag började glömma att stryka ut dig. Jag började glömma dig. Fast aldrig på riktigt. Bara i hjärtat. I mina tankar finns du fortfarande.