Jag satt och väntade på dig.
Jag hade glömt din adress. När jag kom på den bestämde jag mig för att gå dit.
Satt på din gata. På din trottoar. Jag satt och väntade på dig. Kändes som det var evigheter sen vi båda gick ner och upp för den tillsammans. Du brukade slänga ner nycklarna till mig. Jag ser dåligt. Missade ofta att ta emot. Brukade alltid fixa till det sista innan jag knackade på. Håret. Kanske kjolen. Sträckte lite på mig. Allt det här tänkte jag på när jag satt och väntade på dig. Utanför din port.
Du kom aldrig.
Det åskade idag.
Våra ben. Åskan utanför.
Har alltid varit rädd för åskan. Sist jag hörde den väntade jag på dig. Det var svalt hos dig. Jag hade öppnat alla dina fönster. Vädrade alltid när du inte var där. Smsade dig. Skrev att jag var rädd. Du svarade att du snart var hos mig. Jag släckte alla lampor och la mig i din säng. Det var en av de gånger då jag verkligen kände hur mycket jag tyckte om dig.
Du och jag.
Det hade aldrig varit vi.
Vi hade aldrig somnat ovänner. Eller läst en bok istället för att ligga. Eller bråkat om struntsaker. Inte heller lagt på i örat på varandra. Sagt saker vi inte menar. Ljugit för varandra. Tröttnat på varandra. Det hade inte varit vår stil. Du och jag. Vi finns. När var hur vet jag inte. Men vi finns.
Han stod bakom charkdisken.
Han var som en vacker målning.
Märkte hur min blick fokuserade väldigt mycket på hans läppar. Han var lång. Mörkblond och blåögd. När han stod med ryggen mot och skivade min rostbiff såg jag hur han rodnade. Han kände det jag kände. Han fortsatte att skiva upp rostbiffen medans jag funderade över hans ålder. Såg hur vi låg och hånglade. Inte mer. Det hade varit att ta det för långt. Han var för ung. När han räckte över köttet möttes våra händer. Vi båda rodnade och fastnade med köttet mellan oss. Tur att han stod bakom disken.
Jag gick runt och pillade på frukt och grönsaker i säkert en halvtimme efter vårt möte. Bara för att få titta lite mer på honom. Sen tog jag mitt förnuft till fånga och gick ut ur affären. Kött och killar är en farlig kombination för mig.
Jag vill tacka mitt hjärta för att det mognat.
Mitt hjärta vill omfamna honom utan ord.
Var på väg till honom. Så många gånger som jag varit nära att vända och åka hem. Tänkt att jag är galen som ens tar mig till honom. Men jag älskade honom så mycket. Med ett hjärta fullt av sorg. Fullt av sorg för det som skulle komma. Jag visste vad som stod på. Ändå lät jag mig våndas och genomgå dessa smärtsamma möten. Mötena med honom. Han likaså. Vi båda sågs i ett sken av sorg. Vi visste att vi bara drev varandra längre ifrån det vi ville ha. Det vi en gång trodde på. Men vi kunde inte låta bli.
Det smärtade så mycket att jag ibland ville radera honom ur mitt minne. Glömma att han fanns. Men hans finns. Han finns i mitt hjärta. Och jag är tacksam över att jag för första gången i mitt liv har vågat sörja en kärlek. Sörja på riktigt. Mitt hjärta lät mig. Jag flydde alltid från känslor som fick mig att må dåligt. I månader lät jag dessa känslor äta mig. Bli en del av min vardag. Inga undanflykter. Jag lät dom väcka mig varje morgon. Lät dom ta musten ur mig. Tillät mig själv att gråta nätter igenom. Tillät mig själv att förlåta. Att älska igen.
Josephine tretton år - en fotodebut.
Hon fotade mig hela morgonen.
Jag sov hos min mamma inatt. När jag är sjuk kan jag bli lite klen. Tycker om när mamma tar hand om mig då. Halv nio imorse väckte min trettonåriga syster Josephine mig. Hon är också sjuk. Mamma hade hunnit gå till jobbet så hon kröp ner bredvid mig. Hon frågade mig om kärlek. Om jag var kär. Hur det kändes och hur man vet att man är det. Vi låg i sängen och pratade i timmar.
Min syster kommer att bli en slav för kärleken...precis som jag.
Bilder ur en resa.
Jag saknar skuggan av dig.
Du kostade pengar och skadade mig inombords.
Cigaretter och du hade många likheter.
Jag fimpade dig som en cigarett. Men jag glömde att släcka dig innan jag gick. Du låg på asfalten och glödde. Glödde i mig. Bara för att jag slängde iväg dig så ovarsamt så kunde jag aldrig riktigt glömma dig. Du glöder fortfarande. Vare sig jag vill eller inte. Är det kanske därför jag har svårt att sluta röka. När en cigarett vilar mot mina läppar påminns jag om dig. Men jag ångrar mig alltid efteråt. Precis som med dig.
Du. Och cigaretter är en dålig vana helt enkelt.
Rond ett.
Vaknade en morgon. Det sved i ögonen. Mina händer var stela. Smakade blod i munnen. Fönstret stod öppet. Jag tog alldeles för lång tid på mig. Täcket låg nere vid mina fötter. Mina trosor var för små. Skavde. Låg och tänkte på honom. Sen på trosorna igen. Borde ha slängt dom för länge sen. Av någon konstig anledning undrade jag vad han ätit till frukost. Ville veta om han kanske tänkt på mig. Vad som helst. Kanske till och med att jag var korkad. Eller ett svin. Det spelade ingen roll.
Ville bara veta om jag fanns där någonstans i hans tankar. Som han gjorde i mina kvällen innan. Där stod hon. Jag såg henne i ögonvrån. Kände hur hon stirrade ner mig. Hon visste precis vem jag var. Jag knappt vem hon var. Men hon ville ha något som varit mitt. Hon ville ha honom. Jag knöt knytnäven och höll den mot höften samtidigt som jag gick upp mot henne. Hon kom emot mig. Gillade inte hur hon dolde sina händer i fickorna. Vi tittade på varandra i en minut utan att att säga ett ord. Det var ingen vits. Att låtsas tycka om varandra var varken hennes eller min melodi. Hon knuffade mig så att jag nästan föll omkull. Plötsligt var inte min knutna näve mot min höft längre utan i hennes ansikte. Folk omkring började vrida på sig. Det hade hängt i luften länge. Jag spottade blod av hennes slag. Hon vek sig på golvet av mina. Drog upp henne i håret och sa "Förlåt, han vill ändå inte ha mig längre. Han är din"
Hennes svar löd "Jag skiter i honom. Det var dig jag ville ha"
Rörstrandsgatan.
Jag tänker på den där killen som hade varit på matiné och sett "Tarzan i lagunen". Han tog en starkströmsledning som lian å damp direkt. Man ska inte tro man är Tarzan. - Ingemar.
