Han lovade.
Nu är inte bara jag paj, utan min iphone också.
Han lovade att aldrig ringa mig igen. Att inte skriva några sms. Han lovade att låta mig få glömma honom. Låta honom med tiden bara få bli ett namn och ett ansikte. Utan en tanke på att det kanske är han som vibrerar i min ficka ler jag när jag plockar upp telefonen. Hans namn står över hela displayen. Hans namn står över hela min hornhinna. Mobilen vibrerar så det gör ont i handen. Jag tappar den i marken. Jag lyfter den långsamt från asfalten och vänder på den försiktigt. Det var som att se mig själv i spegeln. Den var helt trasig.
Snälla ring aldrig mer.
Beyond räddning.
Ingen idé. Vi var som bortblåsta.
På hösten hade vi som allra mest förhoppningar. Förhoppningar om att vi skulle fungera. Jag hade ingen känsel längre när vi nått jul. Det var min första jul i London sen jag var liten. Jag kanske var 10 år gammal sist. Kände mig lika liten nu som då. Jag nådde inte dig. Och du hade slutat sträcka på dig för länge sen. Det var helt vidrigt hur jag varje morgon vaknade med smaken av din andedräkt i min mun. Hur jag kände dina händer hålla kvar mig i sängen när jag skulle kliva upp. För du var så fruktansvärt jävla långt borta. Vi var på riktigt över den här gången. Slut. Beyond räddning.
OK!
Tummen upp.
Allting är helt OK! Det var länge sen låtarna på radio stämde in på mitt liv. Musiken förföljer mig. Jag gillar det. Det är som om någon vill att jag ska bli påmind hela tiden. Påmind om härligheten. För tro mig, jag försöker att förtränga. Inte för att jag inte vill. Utan för att jag vill. Det är som om någon studerat mig ett tag och valt ut honom. Han liksom bara är där nu. Rakt framför mig. Och det är helt OK!
Hej Bullen.
Som vanligt är det inte tjejen på bilden som skrivit brevet.
"Hej Bullen, jag har ett problem. Det är just nu jag inte ska känna såhär. Eller så är det precis nu jag ska känna såhär. Det är hemligt och genant. Att min puls slår lite extra och att jag drar på munnen hela tiden. Jag tänker förbjudna tankar. Han höll i mina fötter och jag i hans när vi låg skavfötters. När vi ligger nära känner jag mig helt lugn. Han får mig att skratta. Om inte annat att svettas. Jag börjar fundera på om det här är farliga saker. Men jag vill inte att det ska ta slut. Jag känner pirret om ni förstår. Hjälp vad ska jag göra?"
/Fiffi Jenkins
