Sara
Du är halvamerikan.
I ett rum fyllt av affischer bodde du. Jag somnade in med Nick Carter ovanför mig fasttejpad i taket. Vi hoppade kråka. Vi ägde alla i det. Vi älskade sjuttiotalet. Med våra utsvängda jeans och platåskor stack vi ut från de andra kidsen. Vi hade nyckelringar med våra namn på. Jag och Carro bråkade om dig. Lärare fick lägga sig i. Vi tvingades dela på dig. Du var snäll. Man fick rolig mat hos dig. Chips, Jello och hamburgare. Vi läste din lillasysters dagbok. Vi klädde ut oss till häxor på påsken. Åkte skateboard. Jag fick följa med på din tennis och ridning. Dina föräldrar gav mig alltid beröm för att vara så väluppfostrad. Micke och Viktor ryckte in oss i buskarna på skolgården och skulle "hångla sönder oss". Varje år på min födelsedag gick vi på Grönalund. Sara. Du har vit fin hy och stora bruna ögon. Du är min första riktiga kompis och enda från min suddiga barndom.
Vuxna.
Varför hängde vi inte mer.
Det finns vänner som man ibland bara växer ifrån. Försummar eller glömmer. Det finns en mening med allt. Fast ibland kan jag inte låta bli att tänka "Varför hängde vi inte mer?". Inte heller kan jag låta bli att sakna er. Men jag är glad för vänner jag haft genom livet och dem jag har kvar idag.
Matt Dillon
Du var min första vuxna relation. Jag stöttade alltid dig fast jag var lite skeptisk. Du blev för mycket. Egenkär. Ibland undrar jag hur du mår än idag. Vi höll i alla fall i 6 månader.
Freddie Mercury
We had some good times. London 1983 var flott. Du gav mig goda råd och räddade mig ur en jobbig relation. Den här bilden tog jag på dig under en intervju i Moskva.
Prince
Du hade nummer 3. Vi spelade bra den sommaren. Vårt lag var unikt. Jag var den enda tjejen och den enda "whitie". Ni kallade mig så. Jag fick alltid fota.
Jane Mansfield
Vi hade roliga nätter ihop med cigaretter och män i kostym. Men jag var alltid i underläge. Din byst kom emellan oss. Den här bilden är ett sånt bra bevis på hur jag inte kunde dölja det. Vi hördes aldrig mer efter det att den publicerats.
Så kan det gå.
Jag skulle bara vara hemma.
Det var en fest i samband med STHLM Filmfestival.
Det är mer än ett år sen. Jag skulle bara vara hemma. Det var kallt ute. Jag var ensam hemma. Jag hade verkligen bestämt mig för att stanna inne hela helgen. Det var olikt mig. Men jag kände mig lugn. Jag satt i trosor och kollade på film. Drack hundra koppar rött thé. Fick höra att du var på en fest. Öppnade mitt fönster och tittade ut. Jag hade sett dig någon helg innan. På Berns. Det slutade inte så bra. Det kom rök ur min mun när jag sa "Ok jag går". Jag klädde på mig och lyssnade på Inner City. Jag var ensam. Skulle jag gå dit själv? Ja det skulle jag. Jag var fin. Tog en taxi. Som vanligt. Mötte min bror där. Han stod i närheten av dig. Jag kände mig fånig. Fast du inte ens visste att jag existerade. Jag gick runt och pratade med alla. Det var varmt. Jag höll min skinnjacka i handen. Du satt ner mycket av tiden. Jag var inte längre lugn. Lugnet stannade hemma i lägenheten där jag borde ha stannat. Du skulle gå. Jag vände mig mot dig. Kom närmare. Mitt hår var uppsatt i knut. Jag kände mig söt. Tog ett steg i din riktning. Fuktade mina läppar och skulle säga något. Jag hade inte ens tänkt ut vad innan jag öppnade munnen. Men en tjej ropade på dig precis när jag fått din ögonkontakt och orden åkte rakt ner i magen. Jag svalde dom och lät dig gå. Resten är historia.
Han luktar så gott.
Det är overkligt hur han kan lukta så gott. Det är nåt av det första jag la märke till hos honom. När man ligger bredvid honom och bara nuddar med nästippen mot hans nacke är det som bäst. Eller ligga med kinden mot hans rygg och känna hur len han är. Vi har sagt att vi har sovkemi. Och det har vi. Jag sover allra bäst när jag sover med honom. Att sitta och lyssna på honom är behagligt. Likaså att sitta och titta på honom. Jag tycker så mycket om honom att när han ringer mig så gör jag en liten dans. Det är verkligen inte okej. Men jag rår inte för det. Han gör så med mig.
I sjuan borde man väl få gå på disco.
Jag gick i en stor skola.
Det var februari. Det skulle vara ett Alla Hjärtans Dag disco i skolan för högstadiet. Jag frågade pappa om jag fick gå. Han sa nej. Jag satt i mitt rum på Tomtebogatan och tittade ut genom fönstret. Alla andra skulle ju få gå. Det var kallt ute. Min ljusslinga i fönstret var trasig. Jag tänkte att under middagen skulle jag fråga pappa igen. Om jag smörade lite innan kanske han skulle ändra sig. Men han stod fast vid sitt beslut. Min kropp kände stress. Jag minns hur jag liksom kände hur jag inte kunde påverka hans beslut. Det var som en ström som gick genom min kropp. Till kompisarna sa jag "ja det kommer bli grymt, ses där". Men sanningen var att jag skulle sitta inlåst på mitt rum med en trasig ljusslinga och snö på fönsterbräcket. Jag gick i sjuan. Tänkte att då borde man ju få gå på disco. Det gick dagar. Jag stod i duschen. Duschade alltid med för hett vatten. Min kropp växte fortfarande. Kläder satt obekvämt och jag gillade inte hur bröst och rumpa började ta form. Den fredagen som discot var så var mamma och pappa på landet. Jag var ensam hemma och hade precis duschat klart. Telefonen ringer. Det var pappa. Han hade ringt till skolan och pratat med rektorn. Ställt hundra frågor om discot. Han sa tillslut att jag fick gå. Jag tackade pappa. Klädde på mig och spelade pappas Blacknuss Allstars skiva. Gick mot skolan. Alla kompisarna var redan där. Det var i matsalen. Jag dansade tryckare med Jimmie som gick i nian. Pillade honom i nacken. Veckan efter ringde han och sjöng för mig i telefon.
Det var ett bra disco.
Du sa "lova att du ringer mig".
Du pratade om att vi skulle hänga i Vaxholm på sommaren.
Det började med en middag på Bistro Jarl. Kanske var det för att du var så snäll som jag var elak mot dig. Du liksom lät mig. Du flinade mycket och pratade sommar. Jag pillade i maten. Ditt hår var lockigt och vi satt längst in vid ett litet bord för två. Jag tyckte inte jag var orättvis. Jag tyckte inte vi lovat varandra något. Vi hade ingenting gemensamt. Dina kompisar varnade dig för mig. Du kom till mitt jobb. Ville prata. Jag gav dig fem minuter. Du frågade om jag ville gå ut med dig. Jag sa att jag skulle stanna hemma. Sen när du ringde på min dörr mitt i natten hörde du festen innanför. När jag sa att vi nog inte skulle ses mer blev du arg. Du låtsades inte se mig den där kvällen i baren. Men jag gick fram ändå. Det du sa den kvällen fick mig att inse hur mycket du tyckte om mig och att jag bara varit självisk. Det var aldrig meningen att vara så mot dig. Vi var för olika. Det visste jag redan från början och dina kompisar med. Du skulle ha lyssnat på dem och jag borde ha lämnat dig ifred.
Avundsjuka.
Lottie gjorde två reklamfilmer för Cloetta.
Den är inte speciellt klädsamt. Men ibland nyttigt. När jag var liten avundades jag min syster i allt. Fast hon var blyg och mer tillbakadragen än mig. Hon hade vitt fint hår och blå ögon. Jag hade råttfärgat hår och gröna ögon. Lottie hade två vänsterfötter och snubblade på sina egna ben. Det tyckte jag var fint. På sommaren fick hon fräknar. Jag fick bara en enda stor på näsan. Hon fick vara med i reklamfilmer för Cloetta och synas i tv. Ingen modellmamma nappade på mig. På alla kort var det så uppenbart. Den söta och den fula. Hon var så söt att det inte var sant. Vi lekte jämt. Och genom hela vår barndom har vi haft varandra på semestrar på stränder och i stora städer. Hon kunde tv-guiden utantill. Hon spöade mig i SEGA. Inte bara Sonic. Alla spel. Min syster bor i London. Hon är duktig och har skapat ett bra liv där. Jag saknar henne så det gör ont. Och när jag får se henne nu i sommar ska jag krama henne så det sprutar blod. Ingen avundsjuka lever kvar i mig. Bara ren och härlig kärlek för min lillasyster.
Ungefär fyra gånger om året.
Jag hade glömt mina nycklar. Typiskt mig. Satt i hans trapp. Varje kvart slocknade lampan. Klockan var efter tio på kvällen. Jag reste mig från stentrappen och tände så många gånger jag orkade. Tänkte att mina träskor lät för mycket. Sen satt jag i mörkret. Började räkna. Kom upp i tvåtusenåttahundra. Sen kom jag på mig själv. Tänkte på hur många gånger jag suttit i trappuppgångar. Det är många. Började sjunga lite. Tittade rakt fram mot porten och väntade på att se honom dyka upp utanför. Varje bil som stannade till tänkte jag var han. Men det gick en timme. Ingen bil var hans. Trappen var tyst och det ekade. Jag sjöng tystare. Hörde hur det lät inifrån andras hem i huset. Tallrikar och prat. Dörrar som öppnades. Men ingen kom ner för trapporna. Det lät som om alla i huset hade så trevligt. Två timmar senare. En bil stannar till. Det var han. Helt svart i trappen och porten öppnas. Äntligen fick jag komma in till honom. Jag hade längtat efter honom hela dagen.
Jag låser mig ute ungefär fyra gånger om året. Men det var första gången i hans trapp.
Han får mig att känna mig såhär.
Han känns som läppar, lakan, varmt vatten, händer, sand, kyssar, städer.
Kärleksbrev.
Bara en liten del av de fina brev hon fått.
.Lådan var verkligen överfull med pojkars ömma ord.
Min mamma och jag gick igenom hennes gamla kärleksbrev här om kvällen. Dom låg fint bevarade i en stor låda. Så många brev var det. Det här är brev som mamma fått av pojkar över hela landet. Det var så fint att se. Tiden dom lagt ner på att rita hjärtan över brevpappret. Hur tårar hade skrynklat pappret och smetat ut bläck. Aggresion i vissa. Desperation i andra. Men mest var det ren och skör kärlek. Jag önskar att jag levde i en tid då man fortfarande skrev brev. Eller jag ska rättare sagt börja med det. Det är så himlans fint att lägga ett brev på lådan som man lagt ner tid på. Mamma beskrev hur man dag efter dag bara gick och väntade på sina svar. Att det gjorde somrarna mer spännande. En regning dag då inget brev damp ner i brevinkastet blev det jobbigt. "Du kanske har tappat bort min adress" eller "Jag kommer till Görvik i sommar, då kan väl vi vara ihop" skrevs med skakig hand. Ett brev var så fint att det kom tårar. Han var kanske 14 år och hans ord skar i mig. Jag hoppas han har samma förmåga att uttrycka sig idag.
Lägg gärna till en teckning som Hasse gjorde
"I love punk and you more than anything else" (uttalas med fransk accent)
Och våga skriv att du är ledsen om det är så du känner.
Jag tycker alla ska börja skriva kärleksbrev.
