Myronas krig.
Båda sidorna krigar för honom.
Just nu pågår ett krig. En strid i mitt hjärta. Ibland innan jag somnar hör jag ljudet. Ett brus som behagar samtidigt som det påminner mig om att saker faktiskt är som dom är. Jag önskar att jag kunde ligga hos honom och lukta bakom hans öra. Pussa honom över hela kroppen. Lyssna på när han pratar. Jag vill dra händerna genom hans hår. Klia honom på ryggen. Känna hans händer på min rumpa. Sova med honom mitt på dagen. Hjälpa honom med småsaker. Mitt hjärta har aldrig krigat såhär tidigare. Det gör ont när jag kommer på att saker är som dom är. Det gör ont när jag kommer på att vi skildes åt i hans hall och hur jag inte ville släppa mina händer från hans rygg. Mitt hjärta vill aldrig sluta kriga för honom.
Det kan inte rås för.
Ibland kändes det som om det aldrig skulle ta slut hos dig. Jag gillade det.
Jag står och diskar hos en killkompis. Jag har städat hela hans kök snart. Frågade om jag fick. Det är smutsigt och en fruktansvärd massa disk att diska förhand. Men jag vill. För det påminner mig om dig. Jag tyckte om att städa åt dig.
Min sorgligaste jul någonsin.
Jag ser lika glad ut som John gör här.
Som vanligt tycker jag att den här julen är värst. Men i år är den det. Värst av alla. Jag bara gråter. Idag måste jag låtsas vara glad. För alla måste ju vara glada på julafton. Öppna paket och kolla på äcklig tv. All maten ger mig bara ångest. Och jag som älskar mat.
Jag sitter på bussen bara några stationer från cermonin jag är livrädd för. I svart klänning och med halsbandet jag fick av honom runt min hals. Gråter i smyg för det gör så ont. Med krossat hjärta ska jag tvingas mysa vid granen. Det är vidrigt att känna hur det bara faller i bitar. Det kommer att bli en lång och vidrig afton. Mamma är där och det är en himla tur det. Den hackade levern jag drömmer om hela året också. Den hackade levern jag beställt extra av till honom. Jag önskar mig något i år som jag aldrig önskat mig förut. Jag önskar mig en ny chans.
Jag önskar mig honom.
Ikväll ska vi dansa för att vi kan.
Du älskar mig.
Om jag bara får önska en sak.
Ibland känns det som jag kryper efter kärleken.
Jag satte kaffet i halsen precis. Fick hålla mig för munnen så jag inte skulle spotta ut det över hela golvet. Jag satte kaffet i halsen över mina egna tankar. För min kärlek ligger och väntar. Den bara väntar och väntar. Jag är livrädd att den ska dra. Säga nåt i stil med "Nä nu drar jag". Vad händer då. Ska man glömma allt. Glömma hur det känns när man sover mot hans rygg. Hur det känns att gå runt i hans lägenhet när den är tom på honom. Glömma hur man fortfarande gör sig lite extra fin för honom när man kan. Hur man vaknar bredvid honom och inte vill vara någon annanstans i hela världen. Hur tårar rinner för att man inte förstår varandra. Hur minuter känns som timmar och timmar som dagar när man väntar på honom. Hur gott han smakar. Jag vill inte glömma. Jag vill bara älska honom. Snälla kärlek. Om jag bara får önska en sak. Vänta lite till.
Ett fall av funk.
Min gammelmormor sa alltid att när det piper i öronen så tänker någon på en.
Du måste göra en grej.
Du är i en annan stad. Det är en sak du måste göra. Jag har fått dina nycklar. Jag kommer att ligga i din säng när du är borta. På din sida av sängen. Lukta på din kudde. Jag ska tänka på dig så det piper i dina öron därborta. Inte högt så det stör. Behagligt. Jag längtar redan efter dig. Efter att höra dig låsa upp dörren utifrån. För det betyder att jag får se dig. Jag finns här inne så länge. Och du. Hör du ett pip så vet du att det är jag.
Jag saknar dig.
Ibland går det inte att muntra upp mig heller.
Jag vaknar varje morgon med den känslan. Jag går upp. Duschar. Kammar mitt hår. Dricker kaffe på sängen. Undrar om du är vaken. Om du tänkt på mig redan idag. Undrar om du saknar mig. Klär på mig. Tänker ofta att du hade tyckt att jag var fin. Släcker lamporna och låser dörren. På tunnelbanan tycker jag att jag ser dig. Så är aldrig fallet. Det vibrerar i fickan. Kanske ringer du. Nej. Det är alltid någon annan. Väl på stan ser jag dig lite överallt. Det brukar lägga sig efter en stund. Jag ser någonting som vi skulle ha skrattat åt. Kan inte dela det med dig. Det vibrerar igen. Tänker inte ens tanken att det kanske är du längre. Det gör för ont. Mamma säger att jag bara har lite otur just nu. Fan vad jag saknar dig.
Ett beroende.
Munkar som jag fotade i Camden, London.
Ett beroende till en brödring doppad i socker. Sen jag var liten har jag haft en stor passion for munkar. Jag föredrar den så enkel som möjligt. Helst med ett hål i mitten och vänd i socker. Som liten var jag lite utav en expert på bakverket. Visserligen var det här i England. Men jag hade stenkoll på de mest prisvärda och bäst bakade munkarna i stan. Det fanns ett bageri några kvarter från mormor och morfar där jag köpte en påse med fem munkar varje dag. Jag åt dom alla själv. På vägen tillbaka till huset. Morfar tyckte jag var glupsk. Det tycker han idag också. Men jag var beroende av dom.
Jag minns i Spanien när vi var på ett vattenland som små. Där hade dom mini-munkar doppade i florsocker. Helt sjuka. Perfekta. Det finns kort på mig och min syster från när vi var små och alltid ville visa upp vårt godis. Men att jag som vuxen skulle vilja ha munk-kort på mig själv trodde jag aldrig.
Det finns massvis med obehagliga bilder på mig stolt uppvisandes munkar. Det är inte okej.
Happy Holidays.
Du tog dig alltid friheten att skoja snuskigt.
Varje julafton kom du. Min syster, mamma och jag tittade alltid på varandra med avsky när det ringde på dörren. Du slog dig ner. Tog för dig. Frågade varför det dracks så lite sprit. Ville skåla jämt. Minns hur du en jul mimade till Elvis och jag på allvar höll på att kräkas. Jag och min syster skrattade åt dig. Hånfullt. Du gick ner på knä och kom inte upp. Du tyckte att du var lik Elvis. Att du sjöng som honom. Vid middagen var du alltid redan duktigt berusad. Din göteborgska dialekt blev mer påtaglig. Jag och min syster låtsades som om du inte satt vid bordet. Pratade över ditt huvud. Det gjorde vi alla. Annars skulle vartenda jul under större delen av min barndom varit förstörd. En pina. Jag tyckte ändå om julen som liten. Men idag är jag ingen stor beundrare. Kanske är det ditt fel. Sista julen slog du mamma. Pappa slängde ut dig och dina kläder i trappen. Nu kommer du inte längre på jul.
Det är nåt att fira om något.
Keep The Kippa.
Jag och min kompis Alice skrev en låt som hette Keep The Kippa. Men hatten var ändå favoriten.
Tänk att jag envisades om att kära ner mig i dig. Vi gick i samma klass. Gymnasiet. Du sa att det inte var någon idé. Men du föll för mig ändå. Jag lånade böcker om Judendom och Israel i smyg. Jag ville veta mer om din kultur. Jag läste dom i badrummet hemma. Gömde dom för pappa. Vi blev ihop. Ibland sa du inte ens hej till mig. När du satt bredvid mig i datasalen var jag nära döden. Hjärtsvikt och talfel. Du har sagt idag att du ångrar att du var sådär mot mig. Innåtvänd och skum. Att du egentligen var väldigt kär i mig. Jag visste det hela tiden. Det är kul när vi ses idag. Vi brukar skoja om vår relation. Lappar som du egentligen aldrig skulle ha läst. Och när du lurade mig i Holland. Du låtsades vara min tjejkompis utanför toalettbåset och jag öppnade mig om dig. Totalt. Du var hal. Du imponerade på mig. Det gör du fortfarande.
Du var flott.
Nu kan man nog åka skridskor i parken. Men när vi satt där var vi barfota och kaniner skuttade runt.
Vi gck ut ur din port. Det var sommar och kväll. Du skulle resa bort. Vi satt i Vasaparken. Pratade på en bänk. Jag tog av mig mina röda plastskor och la benen över dina. Mina röda skor som luktar godis. Dom gör det. På riktigt. Jag var så glad över att sitta där med dig. Om du bara visste. Jag lyssnade på dig och tänkte att det nästan kändes som en dröm. Du var så flott. Så himlans flott. Jag köpte ett helt nytt par röda godisskor. Dom ligger oanvända i sin kartong. Vi önskar att få sitta på en bänk med dig i Vasaparken nästa sommar.
Här ligger dom och väntar. Skorna.
I Love Your Smile.
Shanice.
Förlåt Lottie. För att jag mobbade dig för att du gillade den här låten. Pappa hade plattan. Spelades mellan Prince och Mariah Carey i lägenheten på Norrbackagatan. Glada nittiotal. När jag sjöng och dansade framför dig så grät du. Förlåt. Jag tyckte innerst inne också att låten var bra.
Min kärlek till kvinnor.
Min mormor.
Att jag älskar män är ju ingen nyhet. En passion som började redan i tidig ålder. Men att jag älskar kvinnor är något jag säger alldeles för sällan. Kvinnor är helt fantastiska. Speciellt den äldre sorten. Min mormor är en väldigt stark kvinnlig förebild för mig. Hur hon för sig. Pratar. Skrattar. Bara en viss typ av kvinna kan bete sig så stereotypiskt och komma undan med det.
Äldre kvinnor älskar mig. Och jag älskar verkligen dom. Vi har ett speciellt band. Hur det kommer sig vet jag inte. Jag tar plats. Hörs och syns. Yngre kvinnor och jag har inte alls samma band. Men jag tror att hon som är lite äldre kan känna igen sig i mig eller tycker helt enkelt bara om att jag tar plats som ung kvinna. Att jag skrattar högt och till och med svär. På något märkligt sätt kommer jag undan med allt detta.
Jag ser fram emot att åldras och bli en riktig kvinna.
En liten visa.
Några kvarter bort ligger jag í ett badkar och sjunger.
När jag var nio skulle jag söka till en musikskola. Adolf Fredriks Musikklasser. En stor skola i hjärtat av Vasastan. Man fick hem papper på de olika momenten. Sång och rytmtester skulle utföras i stora ekande salar. Jag satt i mitt rum. Sjöng flera timmar om dagen. Övade som om det vore det viktigaste jag skulle komma att göra i mitt liv. Jag spelade in mig själv på band och lyssnade på min stämma om och om igen. Skulle det gå bra. Skulle jag bli ledsen om jag inte kom in. Det vara stora frågor i en liten kropp.
Jag gick dit helt iklädd i denim. Skjorta och jeans. Såg ut som den pojkflickan jag faktiskt var. Pappa satt utanför. En man med stort skägg och manchesterbyxor sa varsågod bakom pianot. Jag började sjunga. Höll mina små händer bakom ryggen och nöp mig själv när jag tog ton. Jag får sen en penna i min hand. Nu började rytmtestet. Jag fick slå med pennan på flygeln efter hans anvisningar. Jag minns att jag tänkte att han borde förnya sitt test.
Veckor senare ligger jag i ett badkar i London. Sommarlov. Jag minns att jag låg och sjöng Whitney Houston när mormor kom inrusande och skrek "Fiffi du kom in, kom upp ur badet så firar vi". Direkt började jag planera hur jag skulle vara bäst av alla tjejer på att sjunga i min nya klass. Sen kom Andrea. Hon kom till att bli min rival. Hon var också en liten tjej som var duktig på musik och växt upp med unga föräldrar med koll.
Jag tror att Andrea är anledningen till att jag inte är världsartist idag. Fast det vill jag ju ändå inte vara. Tack Andrea. Trots att du gjorde mina tre år i mellanstadiet till ett helvete.
Du kom som en vind och nu blåser det storm i mitt hjärta.
Möt mig på bron så jag kan lukta dig bakom örat.
Hösten är slut och nu släpar jag dig med mig genom vintern. Mina skor har blivit slitna. Min kappa för kall. När jag var som lyckligast med dig hade jag bara ben och öppna skor. Jag ligger dig alltid väldigt nära. Mina bröst tryckta mot din bara rygg. Min näsa bakom ditt öra. Du luktar bäst bakom örat. Du är så fridfull precis innan du somnar. Jag ligger oftast vaken en stund och betraktar din nacke. Du är den finaste jag vet. Du sa en gång "Tänk om vi kom lika bra överens som vi sover ihop". Ja tänk om. Då skulle jag vara världens lyckligaste flicka på väg att bli kvinna. Din kvinna. Tills dess väntar jag på bron. I min för kalla kappa och slitna skor.
Tonårskärlek i en vuxen kropp.
Varför blev jag den här flickan.
Jag har ett hjärta som är större än min hjärna. Det låter kanske inte sådär jättebra. Och det är det inte alltid heller. Sen jag var liten har kärlek alltid varit det viktigaste för mig. Ibland önskar jag att det var annorlunda. Att jag inte alls var funtad så. Men jag vet också att många avundas mig denna egenskap. Jag sitter på en blå buss just nu med mitt stora hjärta i magen. Det hamnar där ibland. Tynger mig och gör det svårt att andas normalt. Jag sitter och tänker att jag just nu önskar att mitt hjärta var min hjärna och att jag läste en bok. Istället för att sitta här och anteckna mina ibland alldeles för komplicerade känslor. Men mitt hjärta kommer att ta mig någonstans en dag. Och det är värt mer än alla böcker i hela världen.
Groove Is In The Heart.
Fortfarande en favoritlåt. Och dans.
När jag var tio hade jag en favoritdans. Som kom från min favoritlåts musikvideo. Jag stod framför MTV och dansade till min spegelbild i vitrinskåpet. Min dröm var att ha sångerskans päls och ringar. Och allra helst den mönstrade kroppsstrumpan. På skoldiscon envisades jag om att dansa med armarna svingandes från sida till sida oavsett låt. Kolla in 01.08 i videon. Exakt så stod jag. Jag kände mig som hon i videon. Sen om ingen annan förstod spelade ingen roll. Jag såg cool ut. Och det hade Deee Lite också tyckt.
