succéliv

Det här är faktiskt en riktig hörna som vi rundade ofta. Livsfarlig.

Jag hade rollerblades. Lottie min lillasyster hade klassiska rullskridskor. Och två vänster fötter. Vi var i en stad utanför London. Med knäskydd och alldeles för stora hjälmar såg vi verkligen ut som två sär. Lottie kunde inte bromsa och fick alltid slänga sig på asfalten för att stanna. Jag själv siktade mig alltid in på en lyckstolpe. I full fart åkte jag in i stolpen med armarna runt den. Det kunde skada knäna fint.

Vi åkte alltid ner till tågspåret. Fast vi inte fick. Det var nåt kusligt över det spåret. Tåget körde väldigt fort där. Det var farligt där. Någonting hände med oss. Vi blev tysta för en stund. Varje gång. För att vi inte vågade prata. Sen hittade vi på egna historier om pojkar som puttat varandra och råkat dö på spåret. Flickor som dödats av vuxna elaka män och gömts vid spåret. Det var smutsigt och när vi lutade oss över bron blev våra kläder alltid sotade. Vi åkte dit varje gång. Med svarta armbågar och shorts gick det inte att lura morfar. Men vi kunde inte sluta ta oss ner till spåret. Det var värt varje utskällning.

 

 

...att min relation till dig är som en film. Det är sant. Den är som på film. Inte för att den känns overklig. För mig känns den väldigt äkta. Det finns så mycket som är filmiskt över dig. Över oss. Jag vet till och med hur soundtracket skulle låta om vi var en film. Att första gången jag skulle ta mig mod att prata med dig råkade vara på en filmfestival gör inte saken bättre. Jag ser faktiskt annorlunda på saker sen jag träffade dig. På ett fint sätt. Om jag hade en filmkamera skulle jag göra en film till dig. En film som visar hur jag ser på oss. Du skulle ge mig en Oscar. Så mycket tror jag att du skulle tycka om den. Jag skulle tacka dig i mitt tal.

 

 

Vi är min favorit film.

 

 

 

Jag skulle ha med mig den överallt.

Jag läser inte böcker. Men det finns vissa böcker man måste ha läst. Du är en sådan bok. Om jag nu skulle läsa en bok så skulle det vara din självbiografi. Kanske skulle jag förstå dig lite bättre. Jag skulle höra din röst berätta hela ditt liv för mig när jag läste. Hur du betonar ord. Du uttrycker dig så speciellt. En ljudbok vore perfekt. Nej. Nu blev jag sådär lat igen. Jag har nog läst minst böcker av alla jag känner. Det slår mig ibland. Och det gör mig lite obekväm. Men ändå. Jag älskar ju hur du pratar. Så en ljudbok vore det ultimata. Du gillar att prata. Och jag älskar att höra på. Jag kan ha händerna fria och samtidigt lära mig saker. Lära mig saker om dig. Det kommer att bli den viktigaste boken jag läser. I hela mitt liv. Boken om dig, av dig.

Jag kunde inte förstå hur man kunde vilja gå klädd annorlunda.

När jag var liten spenderade jag väldigt mycket tid i England. Det var där jag tog mina första steg och sa mina första ord. Varje lov reste jag och min syster till mormor och morfar i en liten stad utanför London. Vi var där minst sex gånger om året. Jag hade vänner där. Dom gick i engelsk skola. Jag avundades deras skoluniformer. Tidigt varje morgon satt jag och tittade ut genom fönstret och studerade flickorna i rutigt och knästrumpor. Jag ville vara en av dom. En dag fick jag det.


Min morfars pappa dog och jag och min syster ansågs för små för att gå på begravningen. Vi fick en hel dag i en engelsk skola. Jag bytte om till min skoluniform som om den var gjord av tunt tunt papper. Med största noggranhet drog jag upp strumporna precis under knäna. Jag var sju år gammal. På lunchen var jag i extas. Man fick en egen liten mjölkartong till maten. Bara en sån sak. Och på lektionen svarade jag rätt på en fråga inför hela klassen. Det var en fråga om ugglor minns jag. Jag hade håret fint bakom öronen och ett marinblått diadem. Det gick väl ihop med min kavaj med skolans logga på.


Dagen var alldelles för kort. Jag fick lämna ifrån mig min uniform och möta upp min syster på skolgården. Det sista jag såg var ett tjejgäng som stod och mobbade en överviktig tjej. Dom hade trampat på hennes lunchlåda. Engelska flickor var mycket elakare än i min svenska skola. Dom slogs som pojkar och spottade. Kanske var det för att dom tvingades ha kjol varje dag. Vad vet jag. Jag älskade alltihopa.

Han är bra på att göra moule.

Det är märkligt hur saker får en helt annan innebörd när kärlek varit med i bilden. Antingen blir saker finare eller fulare. Kläder måste ibland slängas. Tavlor tas ner. Skivor säljas. Eller så bor man i kläderna. Köper nya ramar och spelar skivan på repeat. Jag kan aldrig mer resa till ett land. Belgien. Och jag som älskade belgiska våfflor. Himla tur att moule marine inte fanns på menyn efter klockan 22 den kvällen i Bryssel. Det hade inneburit att min favoriträtt var förlorad. Mycket annat dog i mig på den resan. Men inte min kärlek till honom. Inte heller kärleken till musslor. Han är lite som en mussla och musslor är ju min favoriträtt. Det är ett tecken.

Jag blev starkare i min nya frisyr och hade lika roligt utan dig.

Mitt hår låg på golvet. I en hög runt mina fötter. Det var dig jag klippte av. En del av mig som för mycket förknippades med dig. Vi skulle gå ut. Min lägenhet var fylld med flickor som målade läpparna och bättrade på mascaran. Själv gick jag till köket. Öppnade kökslådan och tog fram en stor sax. Gick tillbaka till hallen och klippte av mig allt mitt långa hår. Alla stannade till. Dom skrek att jag var galen. Men jag bara log. Min nya page var perfekt. Jag sopade ihop dig och dammsög upp dig. Mitt nya hår påminner ingenting om dig. Kort och lättskött. Du var lång och ängslig. Nu är du bara bortklippt.

 
Jag skulle få hålla tal för att jag var så bra.

Jag kan nog alla låttexter i hela världen. I alla fall alla dom som är på svenska och på engelska. Det är onormalt. Folk hatar att åka bil med mig för jag sjunger med till alla låtar. Du kan byta kanal hur mycket du vill. Jag kan ändå allt. Jag kan liksom alla texter.  Jag som inte ens lyssnar på radio tycker det är sjukt att jag kan så mycket olika typer av texter och musik. Det måste vara från när jag var liten. Jag minns i sjuan hur vi satt och rostade bröd och lyssnade på Vinyl. Alla låtar på Vinyl kan jag. Utantill. På allvar. Disco, Punk, Rock, Hiphop, Soul. Det är inte okej. Jag kan allt. Jag som hatar Karaoke. Det är synd. För jag hade nog varit världens bästa Karaoke person. Fast där behöver man ju inte kunna texten. Jag skulle spela en mer avancerad sort. Utan text och bara melodi. Ingen skulle vilja möta mig. Det ni. Sjukt vad mycket jag är bra på egentligen.

Mina knän har i alla fall läkt.

Min kropp är så varm. Alldeles för varm. Jag kan inte sova. Det går inte att tänka på annat. Ens fundera på annat. Du har tagit över. Jag släcker alla lampor. Bäddar ner mig i nya lakan. Du har tagit över hela min kropp. Det var länge sen du var hos mig. I mig. Det går inte att koppla bort dig. Jag tog till och med fram tv:n ur garderoben för att jag trodde den skulle ge mig ro. Musik har jag inte ens vågat mig på. Det rinner nog i ögonen som det är. Jag vet inte hur många näsdukar jag förbrukat. Mina vänner har stött på dig på senaste men inte jag. Nu var det min tur.


Du heter feber. 40 graders sorten. Och jag vaknade med dig igår. 

Hon precis som jag blir påmind om hemligheter när hon ligger i sängen.

Jag har så många. Idag har jag fått chansen att gå igenom alla. Det var så många att jag förvånades över min långa lista. Att jag hade så många. Det måste betyda att jag är himlans bra på att hålla dom. Jag skrev ner dom. Men jag rev pappret i små små bitar direkt efteråt. Fick lite dåligt samvete. Var dom inte hemligheter nu längre när jag skrivit ner dom? Jag la pappersbitarna i en liten ask med en blå rosett. Gick ner för trapporna och la ner den bland soporna i huset. En del hemligheter gör faktiskt ont. Det är hemligheter som jag vill dela med dig. Men vissa hemligheter tar tid att vilja berätta. Vissa kanske aldrig kommer fram. Om man inte är väldigt bra på att klistra ihop små små pappersbitar förstås.

Det ser kanske inte så farligt ut. Men ont gjorde det.

Idag gjorde jag illa mig. Mina knän blödde. Grus i handflatorna. Jag gjorde mig rätt illa. Blodet fläckade ner mina skor. Ändå tänkte jag bara på honom. Det liksom rann blod ner för mina knän. Men tanken på honom gjorde ändå ondare. Det blöder mer inom mig. Jag tänkte att kanske skulle smärtan från fallet hjälpa mig. Få mig att tänka på annat. Ungefär som när man har ont i huvudet. Man slår sig någon annanstans och vill att det ska göra ont där istället. Men han gör ont även om jag slår mig överallt. Han känns i hela mig.

Det sjuka är att du var lik Elvis. Han har skrivit en låt om brev som inte kommer fram.

Det fanns inget jag kunde göra. Du sa att du brydde dig om mig. Att jag var din tjej. Jag visste att du ljög. Men jag låtsades att det var sant. För tanken på att vara utan dig fick mig att tappa andan. Din lena hud mot min. Din långa kropp fick inte plats i min säng. Dina fötter hängde alltid utanför kanten. Jag gillade hur jag fick stå på tå för att pussa dig. Vi var 18 år. Din värld var väldigt olik min. Men i biomörkret var vi starkast i världen. Dina läppar var små. Jag tyckte om hur dom försvann i mina. Du brukade stå nere på min gata och ropa "Fiffi kom ner, jag står här hela natten annars". Jag brukade öppna fönstret och sucka åt dig men i hissen ner log jag så det gjorde ont i kinderna. Du försvann några veckor senare. Jag såg dig faktiskt aldrig mer. Skrev ett brev till dig i England hos min mormor och morfar. Du svarade aldrig. Det fanns inget mer jag kunde göra. Min mormor hade läst vad jag skrivit och sa "Det är inte ofta flickor kan öppna sina hjärtan så". Men det hjälpte inte mig. Min mormor har kvar en kopia på ditt brev. Jag ska rama in det och om jag får en dotter en dag så ska det brevet hänga i hennes rum. Jag hoppas att mina barn kommer att kunna öppna sina hjärtan så.

Jag såg hur vi kunde kramas när alla lämnat fotbollsplanen.

Jag hade ljusblå jeans. Klockan var kanske tre på eftermiddagen. Jag hade precis gråtit. Gråtit över att mitt hår var fult. Att jag såg ut som en pojke hjälpte inte heller. Jag speglade mig i ett skyltfönster. Mina smala ben och armar var utom min kontroll. Jag kände i jackfickan. Där låg stenen som träffade mig i ögat från din spark. Du siktade på mål och grus följde med. Jag hade sparat den. Jag var bara med på fotbollen för din skull. Att jag stod i mål var väldigt planerat. Du hade aldrig pratat med mig om du sett hur dålig jag var med fötterna. Mitt öga var svullet och jag stod vid Vasaparken. Det var tidig sommar och jag hade nya skor. Dom såg inte mycket ut för världen efter bara några dagar då jag alltid snubblade över mina egna fötter. Det var svårt att veta var du skulle hänga på sommarlovet. Jag var ett typiskt storstadsbarn som letade nya kompisar i Vasaparken varje dag. Ni hade säkert ett sommarställe som ni åkte till hela familjen. För jag tittade efter dig varje dag den sommaren utan framgång. Men stenen kände jag på i min ficka hela sommaren. Varje dag.