Bara vänner.
Som en sorglig film. Så slutar vi.
Vi försökte vara ihop. Det gick åt skogen. Vi försökte sen att vara vänner. Det gick om inte ännu mer åt skogen. Det finns någonting mellan oss som jag inte kan beskriva. Men det är någonting där. Först tänkte jag att jag kanske var galen. Ingen annan påverkar mig som du. Vi kan inte sätta fingret på det. Du vet också att det finns där. Det var hemskt att vi inte kunde vara ett par. Att vi aldrig kunde bli sådär nära. Men mitt hjärta smärtar ännu mer över att vi inte kan vara någonting.
Vi kan ingenting.
En gammal bild.
Du sa att du tyckte om fotot.
Här var jag så jävla kär i dig. Precis här. Så kär att jag nästan exploderade. Du skulle resa bort. Det kändes alltid som du var på väg någonstans när jag tänker efter. Vi skulle dela på en pizza i ditt kök. Du packade medan jag var nere och beställde. Jag ville egentligen inte. Ville spara varenda minut med dig innan du for. Kändes som jag slösade dyrbar tid. Tog en bild på mig själv medan jag satt och väntade i fönstret på restaurangen nedanför dig. När jag tittar på bilden så ser jag att jag är kär. Det syns i mina ögon. Här var jag så jävla kär i dig.
För sista gången.
Jag gjorde allt för att synas. Men du var alltid viktigare.
En stor svart sten har släppt från mitt bröst. Jag vaknar inte längre orolig. Tanken av dig gör mig inte längre nervös. Funderingar kring dig har upphört. Bara över en natt. Önskar att jag förstått tidigare. Förstått att det du höll på med bara var trams. Höll mig kvar för att du kunde. Du blev aldrig kär i mig på riktigt. En stor svart sten har släppt från mitt bröst.
Den stora svarta stenen var du.
Du är ingen tavla.
Du var aldrig mycket för att kyssas. Något jag älskar.
Jag satt på en fest. Mina ben var bara och långa. Klockan var exat sjutton över fem på morgonen. Jag befann mig på Kungsholmen på en efterfest. Mina händer rörde vid mina egna ben. Jag smekte mitt innerlår på soffan. Kom att tänka på att det är något du aldrig skulle göra. Killen bredvid mig lekte med mitt hår. Han kysste mig i nacken. Något du aldrig skulle göra.
Jag kom på mig själv med att känna mig lite ledsen. Ledsen över att jag målat upp en bild av dig. En tavla med färg som bara rann. Och allt var mitt eget fel. Jag hade hoppats på att du skulle vara han som smekte mitt ben på en efterfest. Han som kysste mig i nacken.
Du kommer aldrig bli honom.
En favorit i repris.
Jag var sjutton år. Och du var som en dröm.
Den sommaren kände jag mig ful. En av mina många sommrar i Spanien. Komplex över bröst och rumpa gjorde att jag helst inte gick strandpromenader. Vi badade på samma strand. Min mamma sa att du gick förbi väldigt ofta. Råkade sparka fotbollar i min riktning. Hämtade den precis nedanför mina fötter och sökte kontakt. Jag var för upptagen med att gömma mig för att se dig. Mamma noterade dina försök tills hon frågade om jag var blind. Då såg jag dig. Jag frös. Kroppen helt stel. Dina lockar ramade in dina bruna ögon. Du hade kämpat som ett djur för min uppmärksamhet. Men det var nåt som inte stämde. Du var den snyggaste killen på hela stranden. Den snyggaste killen i Spanien. Europa. Ja, i hela världen.
Du sa på dålig engelska att vi skulle äta fisk. Grillade sardiner närmare bestämt. Min favorit. Vi gjorde så och resten av sommaren var vi ett par. Två intensiva veckor av sand innanför min bikini och ömma läppar. Det var dags att flyga hem. Vi bytte inte nummer eller valde att skriva brev. Vi satt bara tysta på strandpromenaden sista natten och höll handen. Sen sågs vi inte mer.
Tills sju år senare.
Du var dig lik. Fast nu var du man. Satt på ett hörncafé nedanför vår lägenhet. Du höll i en liten kaffe. Det satt en tjej mitt emot dig. Jag frös. Så som jag gjorde första gången jag såg dig. Ställde mig på andra sidan gatan så att du kunde se mig. Du ställde ner kaffet och tittade upp då en moped tutade. Då såg du mig. Utan ett ord reste du dig från bordet. Du hade ner mjölkkannan. Din tjej såg förbannad ut. Du sprang över gatan och la handen på min kind. Du sa mitt namn. Sen kramade du mig hårt utan ett ord i flera minuter. Jag hade sju dagar kvar i Spanien. Dom spenderade jag med dig. Det var precis som när jag var sjutton år. Fast bättre. Och du var fortfarande som en dröm.
Drömmar.
Du var bättre än jag mindes dig.
Inte ett spår av dålig stämning. Vi behövde det.
Jag knackade på din dörr. Det hade gått lång tid sen mina händer nuddade trät på din dörr. Du öppnade utan att omfamna mig. Vi sa inte så mycket. Satte oss och åt. Tyckte om hur du tuggade. Du frågade om jag ville ha den sista tomaten. Du vet hur mycket jag älskar tomater. Jag gav den till dig. Vi la oss ner för att vila. Direkt hamnade vi i våra gamla positioner. Nära. Ihopslingrade. Lugna. Bar hud. Din kind täckte hela mitt ansikte. Struntade i att jag knappt kunde andas. Det var den finaste söndagen på länge. Till min stora förtjusning var du bättre än jag mindes dig.
På slutet.
Vi slutade att kommunicera.
På slutet var jag alldeles för fäst vid dig. Du kände min panik i mina andetag. Jag låg nära fast du inte tog emot mig. Jag började ta på dig annorlunda. Det kändes i mina händer. Mina fingrar grät när dom rörde vid dig. Jag visste att ingenting jag sa kunde fixa skadan. Vi hade slutat lyssna på varandra för länge sedan. Jag visste att vilken natt som helst kunde bli den sista med dig. Det skrämde skiten ur mig.
Du ville inte att jag skulle skriva om dig.
För du visste att jag bara skrev om killar som betytt något.
Du tyckte om hur jag höll om dig innan vi somnade. Det du inte visste var att jag bara låtsades att du var någon annan. Att du var han. Kunde sitta i din säng och prata om honom i timmar. Förstod aldrig varför du lät mig. Men du avbröt mig aldrig. Du visste att om jag fick bestämma hade jag legat hos honom. Du visste att du inte kunde mäta dig med honom. Ibland efter några glas vin gick det ganska bra. Men det fanns saker jag föredrog. Att du inte pratade till exempel. Ville inte att du skulle ta i mig. Bara efter vinet. Du frågade alltid om "honom". Varför jag inte bara gick tillbaka. Du visste att det gjorde ont varje gång du påminnde mig om att han inte ville vara med mig. Det kunde jag gått ha. Fick skylla mig själv. Jag utnyttjade ju dig totalt. Trots att jag hade roligare med mina cigaretter och min dagliga patians.
Jag funderade mycket över dig.
Och i andra stunder med dig funderade jag inte alls.
Funderade över om du sparat mina brev jag skickat. Om du ibland läste dom och kanske kände något. Allt undrade jag tyst i mitt huvud. Undrade väldigt mycket över varför jag aldrig fick komma dig riktigt nära. Sådär som dina andra flickvänner fått göra. Varför var jag annorlunda. Undrade varför det var så svårt att uttrycka mig med dig. När det är något av de saker jag faktiskt är riktigt bra på. Bäst på. Undrade om du någon dag skulle släppa in mig. Det var när jag slutade fundera över allting som jag började älska dig på riktigt.
Nu undrar jag bara om det är försent.
