succéliv

Utan dig.

Jag har glömt. Hur du känns. Hur vi brukade ta på varandra. Hur du pratade. Vad vi pratade om. Hur du skrattade. Och hur jag älskade att få dig att skratta. Jag har glömt. Jag förstår inte hur. Men efter vårt senaste samtal dog verkligen något i mig. Det bara dog. Ibland känner jag något i mig som saknar dig. Men när jag kommer på mig själv med att tänka bra saker om dig. Slutar jag genast. Jag har glömt.

Mina glasögon har gått sönder. Utan dom ser jag knappt. Han gav mig ett halsband en gång. Mer som ett skämt sa han att det kunde hjälpa mig om jag tappade mina glasögon. Trodde aldrig att jag skulle få användning för hans idé. Mina nya glasögon kommer snart. Tills dess läser jag vartenda ord och skylt med hjälp av halsbandet. Utan hans ögon ser jag ingenting.

Det känns i kroppen. Under huden. Fast man inte vill. Det går dagar. Veckor. Man sköter inte saker som man önskat. Något annat tar över. Man ångrar saker man säger och gör. Det hör nog till. Processen att gå vidare. Det är svårt när man inte vill. Gå vidare. Glömma. Man vill omfamna varandra och glömma det gamla. Det går. Men det tar tid. Tid som man måste våga ge varandra. Våga ge sig själv. Tid är något fint. Man måste bara låta tiden lugnt komma in under huden. Det gör ingenting att du tänker på honom. Han tänker på dig också.

Den är i fint skinn. Med en rem som hänger över min axel. Fick den av honom. Använder den jämt. Den gör lite ont efter ett tag. Då byter jag axel. Brukar tänka att det är ingenting jämfört med hur ont allting annat gör. Jag har hela mitt liv i den väskan. Alla mina saker får på något sätt plats. Han finns där i. På en liten bild gömd i min plånbok. Gömd bland skrynkliga sedlar och kvitton. Den trillar ut ibland när jag ska betala. Jag lägger alltid tillbaka honom varsamt. Som om det är det enda i världen som håller mig fast vid honom. Undrar ibland hur länge han kommer att ligga där. Gömd. I plånboken i väskan jag fick av honom.

Det kan brista när som helst. Den risken är jag villig att ta. Varje gång. Även om man svalt liter av tårar genom åren smakar dom aldrig mindre salt. Det gör aldrig mindre ont. Mitt hjärta smärtar. Men med värdighet. Jag älskar honom. Det vet jag. Och det måste jag bara acceptera. Låta mitt hjärta få jobba med det ett tag. Låta det göra ont. Vänja mig med saltet.

Tills jag är villig att ta risken igen.

Jag stod ensam i en stor lokal idag. Med blod på händerna tänkte jag på dig. Skar mig på en kniv som jag skar upp kartonger med. Det gjorde inte ens ont. Jag lät det blöda. Tittade mig i spegeln och såg att jag grät. Jag hade inte ens märkt att jag grät. Inte över handen. Över dig. Det ekade där inne. Som i mitt hjärta. Den stora lokalen påminde om dig. Du fanns i varje rum. Du är med mig när jag är ensam.

Vi satt på en bänk uppe på Mariaberget. Vi hade precis träffats. Jag hade pojkvän. Du var kär i mig. Jag visste om det. Såg hur du tittade på mig. Det regnade och du höll din jacka över våra huvuden. Vi delade på dina hörlurar till din ipod. Lyssnade på nåt som du tyckte om. Din hy var så vit. Dina läppar var torra. Jag ville blöta dom. Regnet fastnade på din kind. Vi visste att vi var tvungna att vara med varandra. Du sov hos mig den natten. Vi gjorde ingenting. Låg och tittade på dig när du sov. Du passade mycket bättre i min lägenhet än min pojkvän. Jag gjorde slut med honom. Vi sågs igen. På Mariaberget. Sen var jag din.

Hon var alltid glad. Jämt. Det retade mig. Visste bäst gjorde hon också. Alltid. Jag satt dagar in och dagar ut och lyssnade på smörjan. Vi jobbade nära. Dialekten var så påtaglig då hon hade gäll röst. Hon sa en gång att jag var ond i kvadrat. Det värmde verkligen. Mig gjorde det inget att hon ryckte på axlarna när jag svor. Ibland till och med suckade hon. Jag var då ingen riktig flicka. Det gjorde bara att jag svor ännu mer. Ju mer könsord jag kunde få in i en mening desto bättre. Jag brukade säga att om man skrapade lite på ytan skulle hon nog minsann också vilja svära. Hoppades innerligt. Hon kom från en liten stad. Jag hittade alltid på långa sjuka historier som jag berättade på lunchen. Avslutade alltid med att säga att det var i hennes hemstad det hade ägt rum. Att det var någon hon kände som utfört dåden. Egentligen gillade jag henne. Och hon mig. Vi föredrog bara att inte visa det.

Jag visste hela tiden. Att han aldrig skulle ge mig det jag ville ha. Att han inte var kapabel till det. Ändå var jag så envis. Mitt hjärta lät mig inte komma över honom. Vägrade. Jag vet inte varför. Mitt hjärta brukar tänka smart. Inte den här gången. Något sa mig att det var vi. Något sa mig att han också skulle se det. Men hans hjärta tänker inte åt honom. Om han följde sitt hjärta och jag inte fanns där. Då skulle jag aldrig känt att jag behövde träffa honom igen. För då vet jag att han i alla fall följde sitt hjärta. Och det är det finaste han kan göra. Även om det innebär att mitt får betala för det.

Jag lät mina känslor ta över mig. Igen. Lätt hänt. När det gäller mig. Visade hur mycket jag saknade honom. Det driver honom längre ifrån mig. Förstår inte varför. Aldrig har det varit så komplicerat. Som med honom. Tog en kall dusch. Det hjälpte inte. Kände samma sak. Att jag saknar honom. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag älskar honom. Jag gjorde det högt för mig själv några gånger. Vad hjälpte det mig. Inte mycket.