succéliv

Jag sov hos min mamma inatt. När jag är sjuk kan jag bli lite klen. Tycker om när mamma tar hand om mig då. Halv nio imorse väckte min trettonåriga syster Josephine mig. Hon är också sjuk. Mamma hade hunnit gå till jobbet så hon kröp ner bredvid mig. Hon frågade mig om kärlek. Om jag var kär. Hur det kändes och hur man vet att man är det. Vi låg i sängen och pratade i timmar.

Min syster kommer att bli en slav för kärleken...precis som jag.

Ville bara veta om jag fanns där någonstans i hans tankar. Som han gjorde i mina kvällen innan. Där stod hon. Jag såg henne i ögonvrån. Kände hur hon stirrade ner mig. Hon visste precis vem jag var. Jag knappt vem hon var. Men hon ville ha något som varit mitt. Hon ville ha honom. Jag knöt knytnäven och höll den mot höften samtidigt som jag gick upp mot henne. Hon kom emot mig. Gillade inte hur hon dolde sina händer i fickorna. Vi tittade på varandra i en minut utan att att säga ett ord. Det var ingen vits. Att låtsas tycka om varandra var varken hennes eller min melodi. Hon knuffade mig så att jag nästan föll omkull. Plötsligt var inte min knutna näve mot min höft längre utan i hennes ansikte. Folk omkring började vrida på sig. Det hade hängt i luften länge. Jag spottade blod av hennes slag. Hon vek sig på golvet av mina. Drog upp henne i håret och sa "Förlåt, han vill ändå inte ha mig längre. Han är din"

Hennes svar löd "Jag skiter i honom. Det var dig jag ville ha"

Mina fötter gjorde ont. Jag hade nya skor. Plommonfärgade. På knät syntes ett blåmärke från att jag snubblade på stan dagen innan. Trodde jag såg dig. Tappade all kontroll. Kaffet flög ur handen och jag föll över trappstegen. Min blick släppte dig inte. Du vände dig om för att se vad som stod på. Det var inte du. Jag tittade ner och rättade till kjolen. Det blödde lite från mitt knä och ett nytt blåmärke började synas. Allt mitt kaffe hade en kille framför mig fått över hela ryggen. När jag bad honom om ursäkt började jag gråta. Jag sa att jag tyckte jag såg dig. Det var utom min kontroll. Det jag kände för dig. Han kände på mitt knä. Sa att jag inte behövde säga förlåt. Fast hans jacka gått från grön till brun. Han sa åt mig att stå kvar. Kom tillbaka med en ny kaffe till mig och ett plåster. Resten av dagen gick vi genom hela stan tills det blev mörkt. Pratade om kärlek. Om flickan som han trillade i trappor över. Vi kysstes när vi skildes åt. Sen sågs vi aldrig mer. Våra hjärtan var någon annanstans. Hos Felicia och dig.

Man är aldrig så ensam som man känner sig.

Det växte i mig. Redan som liten hade jag en aning om var det var. En aning om att jag var nyfiken på det. Kom inte över det förrän jag var äldre. Ganska mycket äldre. Började ta det i mellanstadiet. Blev beroende i högstadiet. I gymnasiet var det kört. Jag visste att i resten av mitt liv skulle jag få leva med ett beroende. Såg aldrig mig själv som en missbrukare. Men det var precis det jag var. Kan inte se mitt liv utan det. I flera år har jag kämpat emot. Gjort allt för att inte känna begäret. Försökt lära mig att hantera abstinens. Längtan efter känslan som tar över hela min kropp. Jag har varit sängliggandes. Svettig och sjuk. Det slår sällan. Men när det väl händer slår det stort. På riktigt. Återfall och besvikelser hör till. Jag är villig att ta alla risker för att komma åt känslan.


Kärlek är som en drog för mig.

Det är inte så att andra killar påminner om dig. Dom påminner mig själv om dig. Får mig att minnas hur saker var med dig. Första mötet med en ny kille är enkelt. Det är resterande möten som får mig att tänka på dig. Får mig att komma ihåg hur jag kunde vara mig själv med dig. Jag behövde aldrig låtsas. Vara någon annan. Du gillade mig som jag är. Du gillade saker hos mig som andra killar ofta vill ändra på. Jag kommer aldrig att ändra vissa saker hos mig. Tona ner mig. Då skulle det inte vara jag. Och då skulle inte lika fina män som du kanske se mig.

Utan dig.

Jag har glömt. Hur du känns. Hur vi brukade ta på varandra. Hur du pratade. Vad vi pratade om. Hur du skrattade. Och hur jag älskade att få dig att skratta. Jag har glömt. Jag förstår inte hur. Men efter vårt senaste samtal dog verkligen något i mig. Det bara dog. Ibland känner jag något i mig som saknar dig. Men när jag kommer på mig själv med att tänka bra saker om dig. Slutar jag genast. Jag har glömt.

Mina glasögon har gått sönder. Utan dom ser jag knappt. Han gav mig ett halsband en gång. Mer som ett skämt sa han att det kunde hjälpa mig om jag tappade mina glasögon. Trodde aldrig att jag skulle få användning för hans idé. Mina nya glasögon kommer snart. Tills dess läser jag vartenda ord och skylt med hjälp av halsbandet. Utan hans ögon ser jag ingenting.

Det känns i kroppen. Under huden. Fast man inte vill. Det går dagar. Veckor. Man sköter inte saker som man önskat. Något annat tar över. Man ångrar saker man säger och gör. Det hör nog till. Processen att gå vidare. Det är svårt när man inte vill. Gå vidare. Glömma. Man vill omfamna varandra och glömma det gamla. Det går. Men det tar tid. Tid som man måste våga ge varandra. Våga ge sig själv. Tid är något fint. Man måste bara låta tiden lugnt komma in under huden. Det gör ingenting att du tänker på honom. Han tänker på dig också.

Den är i fint skinn. Med en rem som hänger över min axel. Fick den av honom. Använder den jämt. Den gör lite ont efter ett tag. Då byter jag axel. Brukar tänka att det är ingenting jämfört med hur ont allting annat gör. Jag har hela mitt liv i den väskan. Alla mina saker får på något sätt plats. Han finns där i. På en liten bild gömd i min plånbok. Gömd bland skrynkliga sedlar och kvitton. Den trillar ut ibland när jag ska betala. Jag lägger alltid tillbaka honom varsamt. Som om det är det enda i världen som håller mig fast vid honom. Undrar ibland hur länge han kommer att ligga där. Gömd. I plånboken i väskan jag fick av honom.