Jag ser dig varje gång jag ser mig i spegeln.
Du kysstes alltid så passionerat.
Det var en sen kväll. Vi båda hade druckit för mycket. Du luktade regn. Du var så lång. Var rolig och känslig. Dina långa ben slingrade runt min kropp. Jag älskade att sova så. Vi hånglade helt blöta i min säng. Hela den natten hade det regnat. Vi klädde av varandra. Du drog min klänning över huvudet. Det kändes som dina byxor hade tusen knappar. Nästan alla dina jeans var prydda med knappar. Ingen gylf. Du var varm. Jag kall. Du slängde mig på sängen och våra huvuden slogs ihop. Jag skrattade men kände hur min tand gick sönder. Din framtand slog emot min. Jag kände med tungspetsen mot min tand medan du tog på mig. En stor flisa av min annars perfekta framtand var borta. Vi somnade omslingrade och blöta. Långt efter dig och mig och en annan pojkvän senare. Ser jag fortfarande dig varje gång jag ser mig själv i spegeln.
En stor flisa av min tand fattas. Men minnet av dig är med mig för evigt.
Det var en sen kväll. Vi båda hade druckit för mycket. Du luktade regn. Du var så lång. Var rolig och känslig. Dina långa ben slingrade runt min kropp. Jag älskade att sova så. Vi hånglade helt blöta i min säng. Hela den natten hade det regnat. Vi klädde av varandra. Du drog min klänning över huvudet. Det kändes som dina byxor hade tusen knappar. Nästan alla dina jeans var prydda med knappar. Ingen gylf. Du var varm. Jag kall. Du slängde mig på sängen och våra huvuden slogs ihop. Jag skrattade men kände hur min tand gick sönder. Din framtand slog emot min. Jag kände med tungspetsen mot min tand medan du tog på mig. En stor flisa av min annars perfekta framtand var borta. Vi somnade omslingrade och blöta. Långt efter dig och mig och en annan pojkvän senare. Ser jag fortfarande dig varje gång jag ser mig själv i spegeln.
En stor flisa av min tand fattas. Men minnet av dig är med mig för evigt.
Bara vänner.
Som en sorglig film. Så slutar vi.
Vi försökte vara ihop. Det gick åt skogen. Vi försökte sen att vara vänner. Det gick om inte ännu mer åt skogen. Det finns någonting mellan oss som jag inte kan beskriva. Men det är någonting där. Först tänkte jag att jag kanske var galen. Ingen annan påverkar mig som du. Vi kan inte sätta fingret på det. Du vet också att det finns där. Det var hemskt att vi inte kunde vara ett par. Att vi aldrig kunde bli sådär nära. Men mitt hjärta smärtar ännu mer över att vi inte kan vara någonting.
Vi kan ingenting.
En gammal bild.
Du sa att du tyckte om fotot.
Här var jag så jävla kär i dig. Precis här. Så kär att jag nästan exploderade. Du skulle resa bort. Det kändes alltid som du var på väg någonstans när jag tänker efter. Vi skulle dela på en pizza i ditt kök. Du packade medan jag var nere och beställde. Jag ville egentligen inte. Ville spara varenda minut med dig innan du for. Kändes som jag slösade dyrbar tid. Tog en bild på mig själv medan jag satt och väntade i fönstret på restaurangen nedanför dig. När jag tittar på bilden så ser jag att jag är kär. Det syns i mina ögon. Här var jag så jävla kär i dig.
För sista gången.
Jag gjorde allt för att synas. Men du var alltid viktigare.
En stor svart sten har släppt från mitt bröst. Jag vaknar inte längre orolig. Tanken av dig gör mig inte längre nervös. Funderingar kring dig har upphört. Bara över en natt. Önskar att jag förstått tidigare. Förstått att det du höll på med bara var trams. Höll mig kvar för att du kunde. Du blev aldrig kär i mig på riktigt. En stor svart sten har släppt från mitt bröst.
Den stora svarta stenen var du.
Du är ingen tavla.
Du var aldrig mycket för att kyssas. Något jag älskar.
Jag satt på en fest. Mina ben var bara och långa. Klockan var exat sjutton över fem på morgonen. Jag befann mig på Kungsholmen på en efterfest. Mina händer rörde vid mina egna ben. Jag smekte mitt innerlår på soffan. Kom att tänka på att det är något du aldrig skulle göra. Killen bredvid mig lekte med mitt hår. Han kysste mig i nacken. Något du aldrig skulle göra.
Jag kom på mig själv med att känna mig lite ledsen. Ledsen över att jag målat upp en bild av dig. En tavla med färg som bara rann. Och allt var mitt eget fel. Jag hade hoppats på att du skulle vara han som smekte mitt ben på en efterfest. Han som kysste mig i nacken.
Du kommer aldrig bli honom.
En favorit i repris.
Jag var sjutton år. Och du var som en dröm.
Den sommaren kände jag mig ful. En av mina många sommrar i Spanien. Komplex över bröst och rumpa gjorde att jag helst inte gick strandpromenader. Vi badade på samma strand. Min mamma sa att du gick förbi väldigt ofta. Råkade sparka fotbollar i min riktning. Hämtade den precis nedanför mina fötter och sökte kontakt. Jag var för upptagen med att gömma mig för att se dig. Mamma noterade dina försök tills hon frågade om jag var blind. Då såg jag dig. Jag frös. Kroppen helt stel. Dina lockar ramade in dina bruna ögon. Du hade kämpat som ett djur för min uppmärksamhet. Men det var nåt som inte stämde. Du var den snyggaste killen på hela stranden. Den snyggaste killen i Spanien. Europa. Ja, i hela världen.
Du sa på dålig engelska att vi skulle äta fisk. Grillade sardiner närmare bestämt. Min favorit. Vi gjorde så och resten av sommaren var vi ett par. Två intensiva veckor av sand innanför min bikini och ömma läppar. Det var dags att flyga hem. Vi bytte inte nummer eller valde att skriva brev. Vi satt bara tysta på strandpromenaden sista natten och höll handen. Sen sågs vi inte mer.
Tills sju år senare.
Du var dig lik. Fast nu var du man. Satt på ett hörncafé nedanför vår lägenhet. Du höll i en liten kaffe. Det satt en tjej mitt emot dig. Jag frös. Så som jag gjorde första gången jag såg dig. Ställde mig på andra sidan gatan så att du kunde se mig. Du ställde ner kaffet och tittade upp då en moped tutade. Då såg du mig. Utan ett ord reste du dig från bordet. Du hade ner mjölkkannan. Din tjej såg förbannad ut. Du sprang över gatan och la handen på min kind. Du sa mitt namn. Sen kramade du mig hårt utan ett ord i flera minuter. Jag hade sju dagar kvar i Spanien. Dom spenderade jag med dig. Det var precis som när jag var sjutton år. Fast bättre. Och du var fortfarande som en dröm.
Drömmar.
Du var bättre än jag mindes dig.
Inte ett spår av dålig stämning. Vi behövde det.
Jag knackade på din dörr. Det hade gått lång tid sen mina händer nuddade trät på din dörr. Du öppnade utan att omfamna mig. Vi sa inte så mycket. Satte oss och åt. Tyckte om hur du tuggade. Du frågade om jag ville ha den sista tomaten. Du vet hur mycket jag älskar tomater. Jag gav den till dig. Vi la oss ner för att vila. Direkt hamnade vi i våra gamla positioner. Nära. Ihopslingrade. Lugna. Bar hud. Din kind täckte hela mitt ansikte. Struntade i att jag knappt kunde andas. Det var den finaste söndagen på länge. Till min stora förtjusning var du bättre än jag mindes dig.
På slutet.
Vi slutade att kommunicera.
På slutet var jag alldeles för fäst vid dig. Du kände min panik i mina andetag. Jag låg nära fast du inte tog emot mig. Jag började ta på dig annorlunda. Det kändes i mina händer. Mina fingrar grät när dom rörde vid dig. Jag visste att ingenting jag sa kunde fixa skadan. Vi hade slutat lyssna på varandra för länge sedan. Jag visste att vilken natt som helst kunde bli den sista med dig. Det skrämde skiten ur mig.
Du ville inte att jag skulle skriva om dig.
För du visste att jag bara skrev om killar som betytt något.
Du tyckte om hur jag höll om dig innan vi somnade. Det du inte visste var att jag bara låtsades att du var någon annan. Att du var han. Kunde sitta i din säng och prata om honom i timmar. Förstod aldrig varför du lät mig. Men du avbröt mig aldrig. Du visste att om jag fick bestämma hade jag legat hos honom. Du visste att du inte kunde mäta dig med honom. Ibland efter några glas vin gick det ganska bra. Men det fanns saker jag föredrog. Att du inte pratade till exempel. Ville inte att du skulle ta i mig. Bara efter vinet. Du frågade alltid om "honom". Varför jag inte bara gick tillbaka. Du visste att det gjorde ont varje gång du påminnde mig om att han inte ville vara med mig. Det kunde jag gått ha. Fick skylla mig själv. Jag utnyttjade ju dig totalt. Trots att jag hade roligare med mina cigaretter och min dagliga patians.
Jag funderade mycket över dig.
Och i andra stunder med dig funderade jag inte alls.
Funderade över om du sparat mina brev jag skickat. Om du ibland läste dom och kanske kände något. Allt undrade jag tyst i mitt huvud. Undrade väldigt mycket över varför jag aldrig fick komma dig riktigt nära. Sådär som dina andra flickvänner fått göra. Varför var jag annorlunda. Undrade varför det var så svårt att uttrycka mig med dig. När det är något av de saker jag faktiskt är riktigt bra på. Bäst på. Undrade om du någon dag skulle släppa in mig. Det var när jag slutade fundera över allting som jag började älska dig på riktigt.
Nu undrar jag bara om det är försent.
Du skulle inte ringa.
Du rörde om i mina tankar.
Sängen var obäddad. Jag satt på golvet och försökte få på mig mina för små skor. Skor jag fått av dig. Dom hade legat gömda långt inne i min garderob. Kartongen var vit. Ditt namn stod skrivet på locket i den högra hörnan. Ett moln av damm fyllde rummet när jag blåste på den. I silkespapper hade jag gömt skorna. Precis när jag spände åt remmen över foten ringde du.
Du frågade om jag åkt buss idag. Av någon konstig anledning gillade du när jag åkte buss. Vi träffades på en buss. Kanske därför. Jag svarade att mina skor skavde. Lika illa som du. Du skrattade och sa att du ville åka buss med mig. Mötas vid Karlbergsstation och bara åka tills alla hållplatser tagit slut. Sen ville du att vi skulle gå hem till mig. Du sa att du hörde på mina andetag att jag rökte. Något du inte tyckte om. Jag släckte cigaretten och sa att du kanske inte borde ha ringt. Du höll med. Du hade trots allt krossat mitt hjärta. Det är något jag aldrig glömmer. Vi la på och jag tände en till cigarett.
Du flyttar ut idag.
'Min mun kommer att sakna dig.
Jag har packat alla dina saker. Du ville inte att jag skulle göra det. Men nu är hallen fylld med stora kartonger. Fyllda med dina saker. Jag kunde inte förstå hur mycket du lämnat kvar hos mig. Hur länge du hängt kvar i mig. När jag kommer hem från jobbet ska kartongerna vara borta. Det har jag bestämt. Du har aldrig bott hos mig. Kartongerna finns inte ens på riktigt. Men idag flyttar du ut.
Ut ur mitt hjärta.
Den andra kvinnan.
Jag ville inte sova nära. Det var något jag gjorde med dig.
En helt vanlig dag. Tyngden från dig hade börjat släppa. Det var nog för att vi slutat höras. Plötsligt var han där. Han sa att jag fick honom att skratta. Att han gillade det. Jag tyckte om hur han bland mina vänner sa hur rolig jag var. Han var väldigt olik dig. På många sätt. Visste inte om jag tyckte om det eller inte. Men jag tyckte om honom.
Vi satt i ett tomt vardagsrum. Bara något kvarter ifrån dig. Någon timme tidigare hade hans lägenhet varit full med folk. Alla nya för mig. Dom gillade mig. Kändes skönt. Jag såg spår av henne kvar i hans lägenhet. Hans gamla kärlek. Började fundera över om det fanns spår av mig kvar hos dig. Om ens en hårnål.
Vi visste båda två att jag var den andra kvinnan. Och han den andra mannen.
Vår relation.
Den var såhär. Saknar den ibland. Saknar till och med att vara förbannad på dig. Men mest så saknar jag dig.
Jag satt och väntade på dig.
Jag hade glömt din adress. När jag kom på den bestämde jag mig för att gå dit.
Satt på din gata. På din trottoar. Jag satt och väntade på dig. Kändes som det var evigheter sen vi båda gick ner och upp för den tillsammans. Du brukade slänga ner nycklarna till mig. Jag ser dåligt. Missade ofta att ta emot. Brukade alltid fixa till det sista innan jag knackade på. Håret. Kanske kjolen. Sträckte lite på mig. Allt det här tänkte jag på när jag satt och väntade på dig. Utanför din port.
Du kom aldrig.
Det åskade idag.
Våra ben. Åskan utanför.
Har alltid varit rädd för åskan. Sist jag hörde den väntade jag på dig. Det var svalt hos dig. Jag hade öppnat alla dina fönster. Vädrade alltid när du inte var där. Smsade dig. Skrev att jag var rädd. Du svarade att du snart var hos mig. Jag släckte alla lampor och la mig i din säng. Det var en av de gånger då jag verkligen kände hur mycket jag tyckte om dig.
Du och jag.
Det hade aldrig varit vi.
Vi hade aldrig somnat ovänner. Eller läst en bok istället för att ligga. Eller bråkat om struntsaker. Inte heller lagt på i örat på varandra. Sagt saker vi inte menar. Ljugit för varandra. Tröttnat på varandra. Det hade inte varit vår stil. Du och jag. Vi finns. När var hur vet jag inte. Men vi finns.
Han stod bakom charkdisken.
Han var som en vacker målning.
Märkte hur min blick fokuserade väldigt mycket på hans läppar. Han var lång. Mörkblond och blåögd. När han stod med ryggen mot och skivade min rostbiff såg jag hur han rodnade. Han kände det jag kände. Han fortsatte att skiva upp rostbiffen medans jag funderade över hans ålder. Såg hur vi låg och hånglade. Inte mer. Det hade varit att ta det för långt. Han var för ung. När han räckte över köttet möttes våra händer. Vi båda rodnade och fastnade med köttet mellan oss. Tur att han stod bakom disken.
Jag gick runt och pillade på frukt och grönsaker i säkert en halvtimme efter vårt möte. Bara för att få titta lite mer på honom. Sen tog jag mitt förnuft till fånga och gick ut ur affären. Kött och killar är en farlig kombination för mig.
Jag vill tacka mitt hjärta för att det mognat.
Mitt hjärta vill omfamna honom utan ord.
Var på väg till honom. Så många gånger som jag varit nära att vända och åka hem. Tänkt att jag är galen som ens tar mig till honom. Men jag älskade honom så mycket. Med ett hjärta fullt av sorg. Fullt av sorg för det som skulle komma. Jag visste vad som stod på. Ändå lät jag mig våndas och genomgå dessa smärtsamma möten. Mötena med honom. Han likaså. Vi båda sågs i ett sken av sorg. Vi visste att vi bara drev varandra längre ifrån det vi ville ha. Det vi en gång trodde på. Men vi kunde inte låta bli.
Det smärtade så mycket att jag ibland ville radera honom ur mitt minne. Glömma att han fanns. Men hans finns. Han finns i mitt hjärta. Och jag är tacksam över att jag för första gången i mitt liv har vågat sörja en kärlek. Sörja på riktigt. Mitt hjärta lät mig. Jag flydde alltid från känslor som fick mig att må dåligt. I månader lät jag dessa känslor äta mig. Bli en del av min vardag. Inga undanflykter. Jag lät dom väcka mig varje morgon. Lät dom ta musten ur mig. Tillät mig själv att gråta nätter igenom. Tillät mig själv att förlåta. Att älska igen.
