succéliv

Det kan brista när som helst. Den risken är jag villig att ta. Varje gång. Även om man svalt liter av tårar genom åren smakar dom aldrig mindre salt. Det gör aldrig mindre ont. Mitt hjärta smärtar. Men med värdighet. Jag älskar honom. Det vet jag. Och det måste jag bara acceptera. Låta mitt hjärta få jobba med det ett tag. Låta det göra ont. Vänja mig med saltet.

Tills jag är villig att ta risken igen.

Jag stod ensam i en stor lokal idag. Med blod på händerna tänkte jag på dig. Skar mig på en kniv som jag skar upp kartonger med. Det gjorde inte ens ont. Jag lät det blöda. Tittade mig i spegeln och såg att jag grät. Jag hade inte ens märkt att jag grät. Inte över handen. Över dig. Det ekade där inne. Som i mitt hjärta. Den stora lokalen påminde om dig. Du fanns i varje rum. Du är med mig när jag är ensam.

Vi satt på en bänk uppe på Mariaberget. Vi hade precis träffats. Jag hade pojkvän. Du var kär i mig. Jag visste om det. Såg hur du tittade på mig. Det regnade och du höll din jacka över våra huvuden. Vi delade på dina hörlurar till din ipod. Lyssnade på nåt som du tyckte om. Din hy var så vit. Dina läppar var torra. Jag ville blöta dom. Regnet fastnade på din kind. Vi visste att vi var tvungna att vara med varandra. Du sov hos mig den natten. Vi gjorde ingenting. Låg och tittade på dig när du sov. Du passade mycket bättre i min lägenhet än min pojkvän. Jag gjorde slut med honom. Vi sågs igen. På Mariaberget. Sen var jag din.

Hon var alltid glad. Jämt. Det retade mig. Visste bäst gjorde hon också. Alltid. Jag satt dagar in och dagar ut och lyssnade på smörjan. Vi jobbade nära. Dialekten var så påtaglig då hon hade gäll röst. Hon sa en gång att jag var ond i kvadrat. Det värmde verkligen. Mig gjorde det inget att hon ryckte på axlarna när jag svor. Ibland till och med suckade hon. Jag var då ingen riktig flicka. Det gjorde bara att jag svor ännu mer. Ju mer könsord jag kunde få in i en mening desto bättre. Jag brukade säga att om man skrapade lite på ytan skulle hon nog minsann också vilja svära. Hoppades innerligt. Hon kom från en liten stad. Jag hittade alltid på långa sjuka historier som jag berättade på lunchen. Avslutade alltid med att säga att det var i hennes hemstad det hade ägt rum. Att det var någon hon kände som utfört dåden. Egentligen gillade jag henne. Och hon mig. Vi föredrog bara att inte visa det.

Jag visste hela tiden. Att han aldrig skulle ge mig det jag ville ha. Att han inte var kapabel till det. Ändå var jag så envis. Mitt hjärta lät mig inte komma över honom. Vägrade. Jag vet inte varför. Mitt hjärta brukar tänka smart. Inte den här gången. Något sa mig att det var vi. Något sa mig att han också skulle se det. Men hans hjärta tänker inte åt honom. Om han följde sitt hjärta och jag inte fanns där. Då skulle jag aldrig känt att jag behövde träffa honom igen. För då vet jag att han i alla fall följde sitt hjärta. Och det är det finaste han kan göra. Även om det innebär att mitt får betala för det.

Jag lät mina känslor ta över mig. Igen. Lätt hänt. När det gäller mig. Visade hur mycket jag saknade honom. Det driver honom längre ifrån mig. Förstår inte varför. Aldrig har det varit så komplicerat. Som med honom. Tog en kall dusch. Det hjälpte inte. Kände samma sak. Att jag saknar honom. Jag tänker inte be om ursäkt för att jag älskar honom. Jag gjorde det högt för mig själv några gånger. Vad hjälpte det mig. Inte mycket.

Det är inget jag valt själv. Att mitt liv skulle vara en kärlekshistoria. Det började när jag var nio. Med filmmusik i huvudet. Mitt liv började förbereda mig för honom. Saker som händer mig ibland kan inte vara sant. Det går inte. The Fiffi Show. Inte Truman. Jag är rädd för att berätta om saker som händer. Händer mig. För det låter inte riktigt klokt. Det är ingen inbillning. Det är på riktigt. Jobbigt och härligt på samma gång. Fint att tänka på kärlek så mycket som jag gör. Trots att den inte alltid är sann. Så på något sätt gör det inget om det är någon som lurar mig. Även om det gör ont ibland. Men om det är en film. Så snälla ge mig honom.

Kom hem sex imorse. Tvättade inte ens av mig. Bara la mig på sängen. Låg ner på rygg och klädde av mig. Drog klänningen över huvudet. Det tog en stund. Halsbandet rörde vid mina bröst. Halsbandet jag fick av dig. Jag brukar hänga det på en liten ventilationsdosa bredvid sängen varje natt. Men inatt ville jag sova med det. Det var iskallt från kylan utanför. Jag höll det mot min mun och pussade det. Somnade. Vaknade med en känsla som skrämde slag i mig. Jag var rädd för att den skulle komma. Men den var väntad. Välbehövd. Det är över nu. Jag blev livrädd för känslan att må bra.

Var på väg hem när jag kom på mig själv tänka på honom. Helt varm och min puls steg. Tänkte på hur jag ville ligga hos honom. Såg hur jag skulle göra. Hur jag ville att han skulle ta på mig. Min rumpa i hans händer. När jag klev på tunnelbanan slog det mig. Att jag tänkte på ren snusk. Att jag bara vill ligga naken med honom i timmar. Tills det inte gick mer. Tills vi inte kunde andas. Jag försökte skärpa mig. Men snusket tog över. På gränsen till vulgärt. Och jag gillade det.

Jag undrar om du saknar att jag luktar på dig.

Jag undrar om du tänker som jag. Om du tänker på mig. Undrar om du saknar. Saknar mig. Undrar om du ibland vill ringa. Prata lite. Höra min röst. Undrar om du skulle tycka om att se mig. Jag bara undrar. Undrar om jag är den du tänker på ibland innan du somnar. Ibland känns det som att vi tänker på varandra samtidigt. Jag bara undrar.

Vet inte varför jag tackade ja. Åkte tåg till Växjö. Jobba ensam i en vecka. När jag mådde som sämst. Råkorkat. Det kändes som om någon satt på mitt bröst. Ditt namn låg på min tunga hela tiden. Min kropp var helt nedbruten. Nedbruten av oss. Vi hade skiljts åt bara några veckor innan. Så jävla korkat att åka dit.

När jag kom fram skulle jag dessutom bo på ett slott. Ensam. Rummet var helt vidrigt. Allt var i guld och siden. Du hade avskytt det. Vi hade avskytt det. Ringde dig. Vi pratade inte alls länge. Ångrade mig sekunden efter jag ringt. Du gjorde för ont. Så ont att jag höll telefonen mot örat i en halvtimme efter vi lagt på. Ibland låtsades jag till och med ringa dig. Pratade med mig själv. I det där vidriga rummet. Ringde alla killar i min telefonbok. Snubbar jag inte ens gillade. Det hjälpte inte. Jag var helt nere i dig. På tåget hem bestämde jag mig för att släppa dig. Det gick inte. Men det är en helt annan historia.

.

Det regnade den natten. Jag älskade att vara med dig då. Låg bakom dig. Min kind mot din nacke. Gjorde allt för att du inte skulle känna hur mina tårar fyllde mina händer. Hur dom började rinna mellan fingrarna och ner längs din rygg. Låg så nära. Svalde tårar för att inte väcka dig. Ville att natten aldrig skulle ta slut. För jag visste att du skulle låta mig gå en dag. Se mig försvinna. Bara låta mig gå. Därför grät jag den natten. Och många andra. I hemlighet.