Jag förstår inte.
Bussen var full. Men jag kände mig ensam.
Det är med stor sorg jag nu skriver. Stod på Odenplan imorse. Gömde mig. För att jag grät. Gömde mig för dig. Skulle ta en buss vi tog ibland när vi skulle åt samma håll. Skulle av på min hållplats. Där vi sist skildes åt. Klarade inte av det. Åkte en extra. Ibland skaver du så att jag inte står ut. Jag förstår inte. Det är med stor sorg jag nu skriver. Skriver om dig.
Vi var inga stora beundrare av naturbilder du och jag.
Jag vet. Det ser ut som en helt vanlig naturbild. Eller reklam för Mercedes.
Men för mig är den mycket mer. Varje gång jag ser den här bilden gör det så himla ont i mig. Du och jag på vår första resa. Jag fick åka bil med dig i flera timmar. Det bästa jag visste. Bara att sitta och titta på dig när du pratar. Du var liksom mer fokuserad när du körde bil. När du satt still. Kanske var det därför jag älskade att åka bil med dig. Då var det bara du och jag.
Härliga ärenden.
Du visste var det gjorde ont.
Pappa hade kammat bak mitt hår sådär igen som jag hatade. Lät honom göra det ändå. Vet inte varför. Satt på en stol i hallen med min pojkfrisyr. Såg på mig i spegeln. Såg en pojke. Kände i fickan. Där låg en banana skids och lite löst folie från någon annan godis. Jag visste att jag skulle få spö den dagen. Visste att jag skulle få blöda bara för att jag stod upp för min syster. Jag gick ner för trapporna. För rastlös för att åka hiss.
Skolgården var bara runt hörnan. Såg honom på flera meters håll. Han stod beredd. Jag var inte rädd. Visste ju redan att jag skulle få spö. Hade sett honom slåss förut. Han hade inga gränser. Hans pappa hade lärt honom. Nu var det min tur. Jag gjorde inte mycket motstånd. Låg med grus i munnen. Kände hans sparkar i sidan. Spottade blod på vägen hem igen. Men han slog aldrig min syster mer. Och det var det ju värt.
Du försvann nästan idag.
En och annan kommer att sörja dig. Det är jag nästan säker på.
Jag var sekunder ifrån att klicka på "ta bort blogg". Sekunder ifrån att radera dig. Brände tungan på mitt suddigums te. Grät i telefon. Försökte samla mig. Men gråt som jag hållit inne i veckor ville inte vänta mer. Kände ingen kärlek för dig längre. Du äter mig. Samtidigt som du ger mig så mycket. Det finns en flik i dig som heter utkast. Där ligger så mycket hemligheter. Som jag inte vågar publicera. Du vet alla mina hemligheter. Det kan kännas ganska tryggt. Men någonting säger mig att den här relationen är över. Om jag känner samma sak för dig om några dagar kommer jag att radera dig. Ingen mer blogg. Vila i fred.
Min mamma säger att jag kommer att växa ifrån dårskapet.
Har en passion som tar över hela mig. Kärlek. Frågat mamma i många år varför. Varför jag är så här. Hon säger att jag kommer att växa ifrån dårskapet. Att hon var likadan. En dåre.
Stannade en taxi mitt i gatan. Mitt i natten. Åkte till dig. Med tårar längs mina kinder. Jag berättade om dig för chauffören. Som om han skulle vara intresserad. Han sa att det verkade som att vi älskade varandra. Mycket. Jag hörde honom men lyssnade inte. Jag ville bara höra det från dig. Hetsen hade lagt sig när jag stod utanför din port. Jag såg dig genom fönstret. Jag kunde inte komma in till dig snabbt nog. Som jag tänkt på oss. Hur jag ska hantera allting. Jag har ju misslyckats gång på gång. Försökt få dig att vilja se mig. Men du har sett mig hela tiden. Kanske ser vi varandra någon gång. Kanske hittar vi en takt. En väg tillbaka. Jag vet inte. Jag är en passionerad idiot när det kommer till kärlek.
En passionerad idiot som saknar dig.
Jag kan inte sova.
Tänker på hur du känns.
För jag ligger och tänker. Tänker på hur min söndag hade varit i din säng. Hur jag bara hade legat där i timmar. Naken i dina lakan. Hur jag bara hade gått upp när du sagt att jag måste äta något. Sen lagt mig igen. Hur jag varm och och ruffsig i håret känner hur du ibland lägger dig bakom mig en stund. Hur jag bara får sova i din säng utan krav. Bara ligga där och vara kär i dig. Men idag har jag legat naken i min säng. Utan krav, varm och ruffsig i håret. Och kär i dig.
Med en röd markeringspenna strök jag dig.
Jag log på vägen hem till Alice. Men det klokaste hade nog varit att sörja dig. Den hårda vägen.
Jag bodde på Folkungagatan hos Alice. Förmådde mig inte att gå hem. Doften av dig fanns kvar i lägenheten. Vågade inte gå hem. Vi gjorde slut i min säng. Du grät så att lakanen fastnade på våra kroppar. Jag grät så att sängen nästan flöt iväg. Vi insåg att vi inte kunde trösta varandra. Drack ett glas vatten nakna ihop i köket. Kände på varandra för sista gången. Det kändes nästan som första gången. Mina händer skakade. Du klädde på dig samtidigt som du klädde av dig. Vi kom ingenstans på flera timmar. Tillslut satt jag där hos Alice med en almanacka. Strök över varje dag som gick utan dig. Det var det viktigaste på hela dagen. Stryket. Dagar gick och jag började glömma att stryka ut dig. Jag började glömma dig. Fast aldrig på riktigt. Bara i hjärtat. I mina tankar finns du fortfarande.
Världens längsta farväl.
Det är du och jag. Vi är världens längsta farväl. Jag skrev om det en gång men tog bort det. Blev rädd. Rädd för att jag visste att det var sant. Min kärlek till dig kommer att hänga kvar inuti mig länge. Utanpå också. I varenda hudcell. Vi sa hej då på Hornsgatan. Alldeles för nära mig. Nu måste jag gå genvägar. Jag hade svårt att släppa. Pillade på din kappa. Ville inte se dig gå. Kände hur du försvann. Hur jag försvann. Jag föll för dig på Sveavägen. Mitt hjärta svek mig på Hornsgatan ett år senare.
Mitt hjärta tillhör dig.
Sara, Carro och Fiffi.
Den här grävskopan var med och bidrog till uppbyggnaden av något hemskt. Vår skola. Jag bodde i det rödvit randiga huset längst upp till höger. Var tvungen att se skiten från mitt rumsfönster.
Seaside Woman.
Jag talar tre språk flytande.
Jag saknar inte alls att äta med dig.
Du kan verkligen inte hålla dina händer i styr nära mig. Du vill alltid hångla. Får ofta säga till dig. Kladdar jämt. Det är nästan olidligt. Vi rings ofta. Dina sms är roliga. Vi träffas jämt. Gör allt ihop. Skrattar när vi inte borde. Gråter när vi är ifrån varandra. Du kan nog inte leva utan mig. Du är helt enkelt helt jävla tokig i mig.
Ännu mindre att åka bil med dig. Vidrigt.
Mina tre språk är svenska, engelska och...
....tvärtomspråket.
Innan du går.
Drömmar.
Nästan varje natt.
När jag var liten läste min mormor en drömbok på stranden en sommar. Jag ville veta vad mina drömmar betydde. Drömde ofta om rasande hus. Min självkänsla som liten tjej var inte alltid så bra. Att drömma om trasiga hus eller rasande hus tyder på bristande självkänsla. Jag drömmer inte om rasande hus längre. Däremot har jag drömt flera nätter i många månader nu att jag tapppar alla mina tänder. Sitter och fikar och en efter en trillar dom ur min mun. På dansgolvet flyger dom ut. Jag har gått ifrån att ha panik i drömmen till att lugnt samla ihop alla mina tänder i fickan. De första gångerna skrek jag bara och sprang runt. Jag brukar inte bry mig om drömmar. Men den här drömmen återkom allt för ofta för att jag skulle kunna ignorera den. Jag hittade mitt svar.
"När man tappar tänderna i drömmen beror det på att man lämnar ett gammalt skede i livet och möter ett nytt. Man drömmer det som allra oftast när man är ung. Vid sitt första riktiga förhållande, byte av arbete, första flytt och första graviditeten. Alla lite större förändringar i sitt liv. Inte så många äldre drömmer detta utan det kommer sig för mest mellan 18-30 årsåldern.
Sen handlar det om hur man bemöter tandlossningen i drömmen. Hur man reagerar i drömmen återspeglar hur väl man tacklas med sin nya situation i livet. Eller vad man har för förväntingar på den."
Allt kommer att ordna sig. Det säger i alla fall mina drömmar.
Vem älskar du.
Museum Of Bellas Artes.
Min film.
Hon som spelar mig är lik mig när jag var liten.
Hon äter glass och pratar om pojkars händer i jeansfickor.
Det kan inte vara meningen att det ska vara såhär. Här om morgonen när jag klev upp så spelades en låt. Inte bara i mitt huvud utan som om jag var med i en film. I en film om en flicka som inte kan sluta tänka på kärlek. En speciell kärlek. Den börjar lite tyst och spelas varje morgon. Den är inte med mig hela dagen utan bara när jag påminns om dig. Det är vissa saker jag inte kan förklara. Hur saker faktiskt får mig att tänka på dig. Jag skriver nya scener varje dag. För filmen är jag. En dag vill jag berätta allt för dig. Berätta om min film.
Filmen om mig utan dig.
Du var snyggast när du var arg.
Ofta var du väldigt allvarlig.
Du stod utanför min port när jag kom hem från jobbet. Du hade lagt alla mina saker i en påse. Saker som legat hos dig. Du var arg och sa att jag skulle skärpa till mig. Ge fan i att höra av mig till dig om jag inte bestämt mig. Bestämt mig för dig. Du menade allvar. Råförbannad. Jag vet inte hur länge du hade stått där. Väntat. Men efter det var det du och jag. Jag älskade hur du stod upp för dig själv. Hur du satte mig på plats. Du lärde mig mycket om mig själv. Det kommer jag alltid att vara dig tacksam för.
Jag vågar säga att jag kanske inte är helt ok.
Så länge jag inte kysser min egen spegelbild borde jag vara någorlunda normal.
Jag har väldigt mycket speglar hemma hos mig. Har alltid tänkt att det beror på att jag är fåfäng. Och det är jag verkligen. Alltid varit. Men jag har insett att det handlar inte om det. Det handlar om hur dom får mig att känna mig mindre ensam. Tragiskt. Mina kranar står på hemma i badrummet och i köket. Fast jag inte använder vattnet. Det ger ljud som påminner om hur det är att ha någon hos mig. Jag undrar varför jag blev såhär. Jag saknar dig. Speglar och rinnande vatten har inte en chans mot dig. Ingen alls.
Det är ingen tävling men...
Såhär kände jag mig när jag gjorde slut med dig.
Jag jobbade i butik på den tiden. Vi hade gjort slut. Du hade säkert gjort slut hundra gånger med mig men alltid tagit tillbaka det. Jag gjorde slut en gång och menade det. Du hade svårt att tro på att jag kunde göra slut. Så många gånger som jag låtit dig såra mig. Du trodde att du ägde mig.
Du stod utanför butiken ibland. Som om du inte vågade komma in. Jag låtsades inte se dig. I flera dagar kom du förbi. Stod bara där. Du kom aldrig in. Visste att den här gången hade du förlorat. Idag vill du knappt titta på mig. Det passar mig perfekt. Du vet att du aldrig kommer träffa någon som älskar dig lika mycket som jag älskade dig.
Jag vann.
Vi festade mycket du och jag.
Den här bilden togs på mig bara någon dag efter vi gjort slut. Jag var på en fest och grät över dig.
Ibland får jag höra saker om dig. Blir lika förvånad varje gång. Du gjorde slut med mig. Det var väldigt dramatiskt. Jag trodde du var arg på mig. Men jag har fått höra att du verkligen var ledsen över mig. Sårad. Det gör att jag vill ringa dig. Ofta på fester kommer jag över folk som känner dig. Dom vet alltid nåt om oss som jag inte visste. Att du var galen i mig. Och jag får höra att jag är hon som sårade dig djupt. Knäppt. Jag såg det tvärtom. Jag var galen i dig. Och om det känns lite bättre så sårade du mig också. Väldigt djupt.
Med eller utan dig.
Ibland vill jag känna efter en extra gång. Tänk om du var hos mig.
Jag vaknade imorse och visste inte vart jag var någonstans. I några sekunder trodde jag att jag var hos dig. Önskade att det var så. Klev upp och insåg att jag inte var i din lägenhet. Det var inte du som låg bredvid mig. Jag var hemma. Aldrig har det känts så tomt. Fast jag inte sov ensam. Hon hade långt hår och lät mig prata om dig hela natten. Hon lät mig säga det hon hört varje dag sen i höstas. Att för dig gör jag vad som helst. Låt mig. Jag älskar dig hur jag än vrider och vänder på det.
Med eller utan dig.
