Låten jag aldrig trodde att jag kunde ge bort.
Jag trodde aldrig att jag skulle ge bort den här låten till någon. Någonsin. Jag kan inte förklara vad jag känner när jag hör den. Men du får den av mig. Jag dansade runt till den när jag var en liten tjej. Pappa brukade spela den högt på stereon hemma. Det blev min favorit. Den har varit viktig varje gång jag har varit kär. Jag har aldrig kunnat ge bort den. För ingen har förtjänat den.
Inte som du.
Sen grät jag lite till.
Man ser inte dig men du hänger ut genom fönstret och är ledsen.
Jag grät över dig. Mina tårar slutade inte komma. Min hals var som en stor klump och mitt hjärta låg på golvet. Det låg och tittade på mig. Jag kunde inte titta tillbaka. Det gjorde för ont. Du var var i rummet bredvid. Jag gillar att vara hos dig. Men nu var det för smärtsamt. Så som jag drömt om dig. Långt innan vi träffades. Du har ingen aning. Jag hade sett dig. Ville ha dig. Jag hade dig en stund. Och ingen har någonsin smakat så bra. Jag plockade upp mitt hjärta från golvet och klädde på mig mina kläder. Sen grät jag lite till. Det var nästan som om jag önskade att du satt på ett tåg bort till Afrika. Eller nåt annat land långt borta. Men du finns i samma stad som mig. Jag hänger ibland i dina kvarter och du i mina. Man ska vara snälla mot varandra. Och du har varit så fin mot mig. Jag vinkar här hemmifrån från min laptop. Låtsas att tåget tuffar iväg nu. Mitt tangentbord är helt dyngsurt av gråt. Den fungerar nästan knappt. Jag hoppas du förstår hur mycket den här flickan tycker om dig. Nästan löjligt.
En liten del av min blogg dör med dig.
Sist jag tittade ut genom ett flygplansfönster satt jag bredvid dig. Sist jag läste ett sms var det från dig. Sist jag åt var det mat du lagat. Sist jag grät var det över dig. Sist jag pratade var det om dig. Men jag lämnar allt bakom mig nu. För det måste göras. Jag måste få komma över dig. Äta andras mat. Resa med andra. Gråta över andra. Prata om andra. Du är ett fint kapitel i mitt liv. Du har fått flera kapitel i min blogg. En liten del av min blogg dör med dig. Du var värt det. Vi har tyckt om att skriva om dig. Det är med största saknad vi nu säger adjö.
Du var så passionerad.
Det här är faktiskt vi på stranden i Spanien.
Vi kände knappt varandra. Du hade sett mig långt innan jag ens visste vem du var. Vi jobbade på samma företag. Du bjöd ut mig på lunch. Min kille tyckte det var olustigt hur jag hela tiden pratade om dig. Jag lämnade honom för dig. Du kom som en räddning. Tog mig ur någonting dåligt. Jag skulle till spanien. Du stod inte ut med tanken att jag skulle åka ifrån dig. Så du åkte med. Vi bodde på ett litet hotell ihop. Du var så passionerad. Jag kan sakna det hos killar jag träffat efter dig. Jag kan se hur vi låg och stirrade upp i taket på fläkten och höll varandras händer. Vi skrattade mycket du och jag. Vi köpte en massa spanska korvar och ostar. Vi satt på hotellrummet i underkläder och skrattade tills vi grät. Du satt bredvid mig när jag badade och vi skrattade ännu mer. Jag såg en ring i en liten butik. När jag låg och sov gick du och köpte den till mig. Du låtsades att du skulle posta vykort. När vi kom hem var jag helt såld på dig. Din långa kropp. Du var så klumpig. Ditt bruna hår och dina stora blå ögon. Du ville visa mig för hela världen. Vi gjorde slut. Det var du och jag i två år. En vecka efter åkte jag till samma plats i Spanien där vi var. Det var vidrigt. Jag gick ut och dansade men bara grät. Låg på stranden och grät. Stod på balkongen och grät. Satt på restauranger och grät. Grät hela flygresan hem. Det tog lång tid innan jag kom över dig. Alldelles för lång tid.
Jag köpte sån där mjölk idag.
Som vi brukade ligga hos varandra.
Den där sorten du tycker om. Jag brukar köpa saker jag ätit med dig eller mat du tycker om när jag saknar dig. Det känns lite bättre då. Fast det måste ju sluta nångång. Det blir svårt. För vi gillar så mycket av samma saker. Musiken har känts okej. Utan dig. Men det var någon kväll här då det regnade och jag bara önskade att när jag tittade ut genom mitt fönster skulle du stå här nere på min gata. Att du ville komma upp och låta mig klänga på dig. Vi skulle stå i min hall. Det skulle vara en blöt pöl under dina skor. Mina barfota fötter skulle stå i den för jag står så nära. Hänga upp dina blöta kläder och ligga naken intill dig. Det kommer regna hela hösten har jag en känsla utav. Typiskt. Men också fint att du är med mig en hel årstid. Fast ändå inte.
Hej, jag heter Fiffi och jag är taximissbrukare.
Jag älskar att åka taxi i London. Bilarna är fina och man kan sitta mitt emot varandra.
Jag har missbrukat taxi i ett flertal år nu. Det var värre förut. Jag åkte taxi varje dag. Till jobbet och hem. Det var så illa att flera olika chaufförer började känna mig. Jag behövde bara sätta mig och säga att jag skulle till jobbet så var vi iväg. Adresser behövdes inte med mig. Jag var ju en regular. Jag hade flera olika specialnummer till olika bolag. Guldkund. Men jag har blivit bättre. Ett tag åkte jag bara taxi till dig. För att jag ville komma fram till dig så snabbt som möjligt. Idag har jag nästan slutat helt. Men om du ville att jag skulle komma till dig nu skulle jag slänga mig i en taxi direkt oavsett var jag än befann mig. Jag skulle lägga mina sista slantar på att ta mig till dig så snabbt som möjligt. Du skulle komma att bli min viktigaste taxiresa.
Min stad.
Du gav mig något jag saknat.
Jag har bott i Stockholm i hela mitt liv. Jag har växt upp och levt i stan. Det är där jag hör hemma. Jag trodde jag hade sett hela stan. Men du visade mig mer. Med dig kändes det alltid lite som att vara på semester. Med dig såg allting och smakade allting annorlunda. En stad som jag trodde att jag hade börjat tröttna på började jag att älska igen. Det är någonting med dig som jag vill ha mer utav. Jag känner mig inte mätt. Förmodligen kommer jag alltid att känna så. Du gav mig min stad tillbaka.
Den röda mössan och det tomma rummet.
Det är lustigt. Den röda mössan återkommer i min blogg. Precis som du. Jag tänker på hur många flickor du träffat i den mössan. Men jag vet att för ingen annan flicka har den betytt lika mycket som den gjort för mig. Det är som det tomma rummet i din lägenhet. Vi tömde det tillsammans, När jag stod i dörröppningen tillsammans med dig till det tomma rummet idag kände jag mig precis som rummet. Tom. Din röda mössa och det tomma rummet kommer att finnas på min näthinna en lång tid framöver. Det känns smärtsamt och på samma gång härligt. Jag gillar ju att tänka på dig. Nu kommer också hösten. Med regn. Du kommer finnas med mig hela hösten. Du får det av mig.
Han känns mer i regn än i sol.
Mitt paraply får gärna regna in.
Jag undrar om han går i regnet nu. Han går på ett speciellt sätt. Och undra vilka skor han har på sig idag. Jag brukar tänka på att han är fin i sina skor. Jag tycker om skor. Det har alltid funnits mycket skor i mitt liv. Nu ser jag att det regnar ännu mer. Jag hoppas nästan att han går i regnet. För då är han väldigt tjusig. När jag tänker på honom tänker jag faktiskt på regn. Han känns lite mer då. Mer än i sol. Regn är helt klart hans grej. Jag skulle kunna stå i ösregn i timmar och vänta på honom. Utan paraply.
Ack Värmeland du sköna.
Du tränade bodybuilding och var större än dem andra papporna på stranden.
Du hade lite rödlätt hår. Tjejerna var galna i dig. Fast du var bonnig och hade en dialekt. En väldigt tydlig värmländsk sådan. Fast du gjorde inte hela träskor grejen. Du hade ändå stil. Min mamma skulle på fest med sin kille men han var sjuk. Hon gick dit själv. Gick därifrån med dig. Ni blev ett par efter det. Snabbt blev mamma gravid. Jag var på gång. Sen kom min syster tätt inpå. Sen var det jag min mamma och syster mot världen. Vi fick klara oss själva. Vi har försökt ha en relation med dig. Det kändes alltid lika olustigt när du fem minuter efter vi klätt av oss i hallen och sitter med snoriga näsor i soffan hör dig säga "Jag ska bara dra till gymmet en snabbis". Eller så skulle du dra och sola solarium. Du kunde aldrig bara ge oss en helg. Fast vi bara sågs någon gång om året. Du var nervös och alltid småfull när vi kom på besök. Du skojade ofta om min vikt. Snackade skit om min styvpappa som faktiskt tog hand om oss. Du gav oss dåligt samvete för ditt eget mega fuck up. Ändå ville jag så gärna att du skulle vara en del av mitt liv. Min syster pallade inte mer. Du gav upp min bror. Han gav upp dig långt senare. Jag fick åka själv till dig. Jag vet inte varför jag ens satte mig på den där bussen för att sen sitta i din bil och höra allt skitsnack du hade att komma med. Jag älskade dig. Det var så enkelt. Men jag var liten då. Nu är det inte lika enkelt. Det blev helt plötsligt jävligt svårt. Jag åkte till Värmland en gång. Inte på grund av dig utan för att träffa en kille. Jag ville spy. Han pratade som dig. Han vara lika tjurig och känslig som dig. Ack värmeland du sköna i all ära. Men någon vidare barndom gav du oss inte.
Aj vad ont det gör sa mitt hjärta nyss.
Ni är så jävla kära att jag nästan inte tror på det.
Du är så kär i din tjej. Det syns när du pratar om henne. Det syns på dig ensam. Jag önskar att han var lika kär i mig som du är i henne. Men han är inte det. Det är något jag måste erkänna för mig själv hur ont det än gör. Jag förtjänar det kanske. Man ska inte jämnföra kärlekar för det är som att jämnföra....man ska inte det bara. Ändå kan jag inte låta bli. Jag har blivit snuvad på något jag nästan hade. Nästan. En kille som var kär i mig. För det syntes när han pratade om mig. Det syntes på honom ensam. Syntes.
Jag känner ett sär.
Jag kallar honom Hamstro.
Han kan inte packa som en normal människa inför en resa till exempel. Han har en stor gris i lägenheten. När han lagar mat ska man inte prata med honom. Inte heller prata högt i hans badrum på kvällstid. Han har världens högsta ringsignal. En död hör när det ringer. Han har blomkålsöron. Han är kortare än mig. Han har en hel möbelaffär på vinden. Ägare av femtusen olika lampskärmar. Han ser ut som en hamster. Han är så särig att han har kryptonit i sovrummet. Men han har en väldigt fin handstil och jag är kär i honom.
Jag kom bara att tänka på att....
Vi brukade ge varandra näsblod.
....i nästan hela mitt liv har jag vaknat med dig. Älskat dig. Delat rum och säng med dig. Ätit godis tills vi spytt. Badat badkar i timmar. Tömt alla shampoflaskor i vattnet. Spöat varandra blodiga. Sagt elaka saker. Sagt snälla saker. Rest till varandra. Tröstat varandra. Supit ner varandra. Bråkat om killar. Bråkat om kompisar. Snott kläder av varandra. Tjallat på varandra. Hållt varandra om ryggen. Ljugit för varandra. Sårat varandra. Blivit kompisar efter prat om att aldrig mer säga hej till varandra. Det är fan härligt att ha en syster som dig.
Mina barn ska få ligga på golvet.
Lättare sagt än gjort.
Jag skriver så det gör ont i fingertopparna. Jag lärde mig aldrig penngreppet som liten. Kanske trycker jag på tangenterna fel. Kanske är jag bara känslig. När jag var liten och sjuk låg jag på golvet. Då tänkte jag som bäst. Jag låg alltid på badrumsgolvet eller under köksbordet i köket. Det var så svalt och skönt där. Mamma kunde stå över mig och borsta tänderna. Som om jag inte fanns. Det var skönt hur jag bara fick vara. Låg jag i köket satt man och åt som om jag inte låg där. Jag lyssnade aldrig på vad som sas. Jag låg och tänkte på andra saker. Jag låg bara tyst och bytte kind ibland när den blivit varm. Min skola var vidrig. Ibland satt jag på lektionerna och kände mig död. Korridorer med ångest skrivet längs väggarna. Jag kissade och glömde låsa dörren. Det fick jag höra i ett helt år. Killen jag var kär i öppnade dörren. På skolgården var man alltid rädd. Micke slog en över munnen eller sparkade i magen. Han var bra på det. Pedofiler och alkisar gottade sig på vår skolgård. Inga fröknar. Det var faktiskt riktigt vidrigt. Jag kan inte gå förbi Karlbergsskolan utan att känna ett visst hat och illamående än idag. Ingen förstod hur jävligt det var att ha Joel skrikandes och sparkandes på lektionen eller Stefano viska hora när man gick förbi för att på vägen hem få spö av Micke. Det var mycket bättre att vara sjuk och ligga i feber på golvet hemma.
Two in one.
Vissa kanske skulle anse min relation till tomater onormal.
Det är fint att känna hans tunga i min mun. Det är också fint att äta tomater med lök. När jag var liten övade jag på att hångla med tomater. Jag bet en tugga och sen gick jag loss. Inte bara lärorikt men också rågott. Rocco säger att man kan hångla med sin axel också. Men Det är lättare att åka dit på det. Om någon kommer på en med en tomat så kan man ju bara låtsas äta den. Den får inte vara för kall. Jag vet inte var jag fick idén ifrån. Jag tänkte kanske att tomater är röda som läppar och blöta som munnar inuti. Jag tycker alla borde äta mer tomater och hångla oftare. Händer överallt och tungor ihop är magiskt. Om du är rädd för att hångla så öva lite på en tomat först.
Jag såg ditt namn på stan idag.
Jag gillar uppmärksamheten. Visst. Men jag önskar alltid att det var du.
Jag vet att du inte gör det med mening. Men du smyger på mig. Din doft. Ibland din röst. Jag tycker att jag ser dig på stan. Det är aldrig du. Idag fick jag en ström genom kroppen som om du stod bakom mig. Men när jag såg mig om var ingen där. Kanske tänkte du på mig. Jag såg ditt namn på stan idag. Det var som att läsa en ledsen nyhet. Men jag har lärt mig att nyheter oftast inte är bra. Det lär man sig bara genom att läsa tidningen. Du lärde mig nåt annat. Det finns saker som alltid kommer att få mig att tänka på dig. Smaker som alltid kommer vara du för mig. Jag gillar det. Ditt namn står skrivet i svart tuch på en lapp på mitt nattduksbord. Jag måste ha skrivit ner det när jag pratat i telefon och tänkt på dig. Nu ska jag sova och det sista jag kommer att se när jag släcker lampan är ditt namn. Inte för att det står på lappen utan för att du är den jag ligger och tänker på precis innan jag somnar.
Nattserenad.
Doctor Zhivago var en av filmerna jag ville se med dig i höst.
Det snöade när jag träffade dig första gången. Du var så fin. Lite blek och din mössa var röd. Min näsa var röd och jag hade säkert för mycket indianpuder. Jag satt i ditt kök ikväll. Min kjol var röd. Du satt mittemot mig men aldrig har jag saknat dig så mycket. Inte ens när du var ute och reste. Kopparna vi drack ur har du fått i present. Av mig. Det skulle vara våra höstkoppar. Din nacke luktar så himla gott. Jag vill bara vila mina läppar där och andas in dig med näsan. Jag borde inte ha sniffat på dig ikväll. Det kliar redan. Mina händer saknar dig. Aldrig har dom känt nåt så lent. Det sa dem till mig redan innan vi blev ihop. Dom var sålda direkt. Min tunga fuktar mina läppar när jag tänker på dig. Precis som innan jag ska ge dig en puss. Aldrig har jag haft så svårt för hallar som med dig. Aldrig heller har jag glömt att andas med någon annan. Du är ljuvlig.
Disco dagar.
Sura remmar var favoriten.
När man var liten hade man tre moves på discot. I alla fall jag. Eller jag hade två. Det tredje hade jag snott av Lollo. Hon var bäst på att dansa tyckte jag. Jag studerade henne helt för att sen dansa likadant så långt bort ifrån henne som möjligt. Chansen fanns ju att någon kille som dansade på andra sidan golvet inte sett Lollo och trodde att jag var värsta dance machine. Det var på Birkagården. Det såldes sura godisar och läsk. Man betalade en tia för att komma in. Jag gick alltid på discona själv. Sa alltid nej först. Att jag inte ville gå. Sen fem i sju framför tvn med pappa så frågade jag om jag fick gå ändå. Jag kommer ihåg att jag hade mina basketskor på mig och armybrallor på sista diskot jag gick på. När rökmaskinen gick på vågade alla dansa lite mer. För ingen såg då. Man pratade inte med någon. Man gjorde sina tre moves i fyra timmar sen gick man hem. Helt hög på godis och läsk. Idag befarar jag att jag nog bara har ett move när jag dansar. Det kanske blir så när man blir äldre. Men jag är inte ledsen för det. Man kan komma långt på ett move.
Om jag skulle tappa mina glasögon.
Skär upp mig och mitt hjärta ser ut såhär.
Tänkte på det imorse när jag gick ifrån honom. Mitt hjärta känns som en stor tung köttbit. Klockan var strax efter nio. När jag kommit ett kvarter kände jag att mitt halsband inte hängde runt halsen. Det har jag fått av honom. Det är ett gammeldags förstoringsglas som han köpte till mig i somras när han var och reste. Jag saknade honom så att jag nästan dog då. Han säger att det är bra att ha om jag skulle tappa mina glasögon. Jag brukar imma glaset och trycka det mot läpparna när jag går. Det var så jag märkte att jag glömt det. Det sved att gå tillbaka. Men jag var tvungen. Mina träskor låter så i hans trapp. Han mötte mig i hallen. Jag slutade andas. Mina händer var på hans hud. Halsbandet runt halsen igen. Jag gick. Började andas nånstans vid gamla stan igen.
Jag måste komma ihåg att andas.
Jag är bara kär i dig.
Biter på naglarna. Hjärtat i halsgropen. Sitter och sjunger på sängen till alldelles för hög musik ur mina högtalare. Glasen klirrar i skåpen. Tuggar på citronskal. Tänker på din tunga. Drar håret bakom öronen. Händerna för munnen. Sången blir mummel. Mobilen ringer men jag sjunger. Mina läppar är knalloranga. Heaven 17 passar så bra ihop med dig. Det låter stökigt jag vet. Men jag är bara kär i dig.
Fänkål smakar inte lika bra utan dig.
Det är aldrig samma sak utan dig.
Tomater inte lika fasta. Kött inte lika blodigt. Citroner inte lika sura. Senap inte lika starkt. Kaffe är aldrig tillräckligt bryggt. Persikor inte nog söta. Smör inte lika fett. Och korv är inte alls samma sak. Mynta ska vi inte ens tala om. Det finns aldrig i mataffären när du är borta.
Allt smakar lite bättre med dig.
Jag tror inte på spöken.
Du grät ofta över mig.
När du gick lämnade du dörren på glänt. Jag stängde aldrig efter dig. Den står öppen än idag. När du stod i hallen med ryggen mot och tänkte på din sista fras. Det sista du skulle säga innan du gick ner för de röda trapporna. Då var jag mest kär. Jag tittade ofta på dig när du sov. Din mun var alltid lite öppen. Jag gillade att pussa den då. Du sa alltid att mina händer var kalla. Jag svarade alltid att mitt hjärta var varmt. En gång stod du i en snöstorm utanför mitt jobb. Så arg på mig att dina ögon var svarta. Dina tårar fastnade i din rutiga halsduk. Jag tittade dig i ögonen och ljög. Det fick jag ångra. Jag vet att du åkte tåg till en flicka i Skåne en gång. Hon blev inte så glad som du hade hoppats. Jag har alltid undrat när en kille ska göra så för mig. I flera år har killar gjort sånna saker. Jag har bara inte sett det. Det var du som fick mig att blunda. Glömma bort hur det var att bli stel i hela kroppen av sms. Inte kunna sova på grund av gräl eller ren längtan. Att gråta sig till sömns och vakna i sängkläder dränkta i sorg. Att ljuga för alla i min omgivning. Säga att jag mår fint fast det första jag gör när jag kommer hem och kliver in genom dörren är att lägga mig i hallen och gråta. Gråta som om någon gått bort. Det var som om du dog för mig. Och jag sörjde dig så också. Du spökar inte hos mig. Så mycket respekt har du i alla fall.
