Pleasure Of Love
Du bodde på Fatburskvarngatan.
Det sjuka är att du var lik Elvis. Han har skrivit en låt om brev som inte kommer fram.
Det fanns inget jag kunde göra. Du sa att du brydde dig om mig. Att jag var din tjej. Jag visste att du ljög. Men jag låtsades att det var sant. För tanken på att vara utan dig fick mig att tappa andan. Din lena hud mot min. Din långa kropp fick inte plats i min säng. Dina fötter hängde alltid utanför kanten. Jag gillade hur jag fick stå på tå för att pussa dig. Vi var 18 år. Din värld var väldigt olik min. Men i biomörkret var vi starkast i världen. Dina läppar var små. Jag tyckte om hur dom försvann i mina. Du brukade stå nere på min gata och ropa "Fiffi kom ner, jag står här hela natten annars". Jag brukade öppna fönstret och sucka åt dig men i hissen ner log jag så det gjorde ont i kinderna. Du försvann några veckor senare. Jag såg dig faktiskt aldrig mer. Skrev ett brev till dig i England hos min mormor och morfar. Du svarade aldrig. Det fanns inget mer jag kunde göra. Min mormor hade läst vad jag skrivit och sa "Det är inte ofta flickor kan öppna sina hjärtan så". Men det hjälpte inte mig. Min mormor har kvar en kopia på ditt brev. Jag ska rama in det och om jag får en dotter en dag så ska det brevet hänga i hennes rum. Jag hoppas att mina barn kommer att kunna öppna sina hjärtan så.
Grus och kärlek.
Jag såg hur vi kunde kramas när alla lämnat fotbollsplanen.
Jag hade ljusblå jeans. Klockan var kanske tre på eftermiddagen. Jag hade precis gråtit. Gråtit över att mitt hår var fult. Att jag såg ut som en pojke hjälpte inte heller. Jag speglade mig i ett skyltfönster. Mina smala ben och armar var utom min kontroll. Jag kände i jackfickan. Där låg stenen som träffade mig i ögat från din spark. Du siktade på mål och grus följde med. Jag hade sparat den. Jag var bara med på fotbollen för din skull. Att jag stod i mål var väldigt planerat. Du hade aldrig pratat med mig om du sett hur dålig jag var med fötterna. Mitt öga var svullet och jag stod vid Vasaparken. Det var tidig sommar och jag hade nya skor. Dom såg inte mycket ut för världen efter bara några dagar då jag alltid snubblade över mina egna fötter. Det var svårt att veta var du skulle hänga på sommarlovet. Jag var ett typiskt storstadsbarn som letade nya kompisar i Vasaparken varje dag. Ni hade säkert ett sommarställe som ni åkte till hela familjen. För jag tittade efter dig varje dag den sommaren utan framgång. Men stenen kände jag på i min ficka hela sommaren. Varje dag.
Sanna mina ord.
Jag var på middag med en annan. En man ropade mitt namn och jag hoppades att det skulle vara du. Det var det inte. När han gick på toaletten förde jag anteckningar om dig.
Jag står med en bok i handen. Alla sidor är fyllda med dig. Jag började till och med att skriva med mindre bokstäver för att mer utav dig skulle få plats. Nu är boken kladdig. Lite trasig i kanterna. Men den är fin. Det är nog det finaste jag har kvar från någon kille jag varit kär i. Jag har foton, kvitton, kläder och minnen från andra killar. Men jag har aldrig skrivit som jag har om dig. Du gav mig det. Det känns lustigt att det sista jag har kvar av dig är mina egna ord. Men det märkligaste är nog att den sista meningen i boken skrev jag på ett 7-eleven på Sveavägen. Där jag träffade dig första gången. Jag har funderat på att smyga in den bland andra böcker i en bokaffär. Helst i en stökig liten sådan. Någon som känner sig ensam kanske hittar den. Det har varit så härligt att skriva om dig. Det har blivit svårare och svårare att skriva om dig. Pennan har strykt många meningar och ord. Det ligger en blank bok i en liten affär någonstans och väntar på mig. Jag vet det. Den är till för att bli fylld av ord om dig. Jag hoppas att ni hittar varandra. Ett kärt återseende. Orden och du.
Ni luktar svin.
Jag älskar grisar. Men inte sånna som du.
Du pratade bara om dig själv. Tog plats och höll min hand bland folk. Du var inte speciellt intresserad av mitt liv. Avbröt mig alltid. Det var så viktigt allt du sa och gjorde. Tyckte du. Mina kompisar sa att du inte var min stil. Att jag skulle se mig för. Du var så självupptagen och arrogant. Jag trodde att det var en sån kille jag ville ha. Att du var precis vad jag behövde. Men du gav mig ingenting. Förutom kunskapen att se svin som dig på långt håll. Du gav mig mig möjligheten att hålla er borta. Nu får ni inte ens chansen till att hälsa. Ni luktar svin. Ingen flicka behöver er. Framförallt inte jag.
Du ger grisen ett dåligt namn.
Oscar.
Du sjöng i en kör bara för pojkar.
Oscar, du hade alltid min uppmärksamhet. Du var rund och hade blå ögon. Din röst var hes och du skrattade jämt. Det var något speciellt med dig. Vi var elva år och gick i femman. Jag var hemligt kär i dig. Jag satt på vår tomma skolgård och väntade. Ensam. Väntade på dig. Du gick på Gosskör ända till sent på eftermiddagen en gång i veckan. Du kom alltid ut småspringandes mot mig och så gick vi. Det vara bara då jag var själv med dig. Vi hade haft lov. Jag kommer in på skolgården. Den är helt öde. Jag är sen som vanligt. Flaggan hänger på halvstång. I klassrummet sitter en massa vuxna. Din pappa står vid tavlan. Han berättar att du inte finns mer. Din bror hade försökt rädda dig men det var försent. Några hade ritat teckningar redan. Jag satt helt stel. På natten låg jag i min säng och tänkte på att du inte skulle komma utspringandes från Gosskören mer. Jag grät inte en tår. Det kom inga. Jag hade en svart blommig kjol när min fröken Sonja hämtade mig för att åka till din begravning. Det var hemskt. Din mamma och pappa log mot oss. Hela klassen satt där för dig. Din storebror pratade. Mina första tårar kom och jag fick bäras ut ur kyrkan när det var över. Ibland tänker jag på dig Oscar. Du var min hemliga kärlek. Och bara du visste om det. Det tycker jag är fint.
Jag gråter tårar i form av hjärtan.
Det är alltid nån djävel i baren som ska muntra upp mig.
Jag satt på en restaurang med min mamma ikväll. Vi pratade om dig. Jag behövde prata med en vuxen. Jag ler varje gång jag pratar om dig. Även när jag gråter. Det är något med dig. Något jag inte känt för någon på väldigt länge. Mina tårar formas till små hjärtan när jag gråter över dig. Jag smakade på vinet och försökte se glad ut. Mina tårar landade i maten. Studsade ner bland mina musslor. Du har svårt för gråt. En helt annan relation till tårar än mig. Mina tårar fick min mat att smaka lite bättre. Jag älskar salt.
Jag älskar dig.
Jag är så bra på en sak.
Jag var väldigt omtyckt som sjuksköterska i flottan.
Sen jag var liten har jag alltid haft gåvan att prata. För mycket. Sälja in all möjlig skit på oskyldigt folk. Otfast har det faktiskt varit till min fördel. Jobb och en massa annat har kommit i min väg. Trots att jag saknade utbildningen som tjejen innan mig på intervjun hade. Jag fick jobbet. Jag har en förmåga att sälja mig själv. Så många stackars pojkvänner som gått på detta. Mitt jävla pladder. Jag kan nog bli president i USA om jag vill. Så skicklig är jag. Inte för att det verkar så svårt. Kanske snarare snacka mig till ett jobb som hjärnkirurg. Men det skulle jag ju aldrig göra. Utsätta andra människors liv och hälsa i fara. Det är ändå roligt hur min förmåga för första gången har satt mig i skiten. Nu kan jag bara vänta. Det tog femton år. Ja, det började så tidigt. Som tioåring tjänade jag egna pengar och pratade mig till saker barn oftast inte klarar av. Jag är ändå stolt. Men lite galen är jag nog.
Ditt namn var utspritt över hela Götgatan.
Jag letade i buskar och under bänkar för att få ihop till ditt namn.
Jag sitter och kollar igenom gamla kort. Kom över dessa. Det fick mig att minnas hur jag gick längs Götgatan för tre höstar sen. Jag var ihop med dig. Du var alltid finast på hösten. Din hy blev blek och dina läppar röda. Helt plötsligt hittar jag ett utspritt alfapet på gatan. En annan kanske bara hade gått vidare. Men jag fick direkt en tanke. Jag började samla ihop bokstäver och sätta ihop till våra namn. Jag kommer ihåg att jag satt på knä länge. Måste ha sett rolig ut när jag letade bakom cykelhjul och stuprännor efter våra bokstäver. Men fint blev det.
Du får torka dina tårar på min klänning om du vill.
Jag försökte inte ens låtsas läsa en tidning för att dra mindre uppmärksamhet.
Jag har gråtit över dig många gånger. Ibland har jag gråtit och inte trott att det ska sluta. Att mina kläder aldrig ska torka av alla tårar. Jag gick från din lägenhet en gång med tårar längs kinden. Höll för munnen i trappen för att jag grät så högt. Din gata kändes mycket längre än vanligt. Jag kom aldrig fram till Odenplan. Satte mig på tunnelbanan och storgrät. Det gick inte att skärpa mig. Jag tänkte att jag var ledsen. Jag måste få vara det även om jag sitter på tåget. När jag kom hem grät jag ännu mer. La mig på sängen med alla ytterkläder på. Mina kläder var tunga av gråt. Om du var ledsen skulle du få torka dina tårar på min finaste klänning.
Du ringde idag.
Ibland ligger jag precis såhär och väntar på att du ska ringa.
Du frågade om jag sov. Jag sa nej. Jag ljög. Jag hade faktiskt legat och tänkt på dig. Kände att jag behövde en paus. Jag fick sova en liten stund. Sen ringde du. Jag blev glad. Det blir jag alltid när du ringer. Jag hör dig på ett annat sätt nu för tiden. Jag vet inte varför. Det är som om jag haft lock för öronen. Jag bara väntar på att du ska höra min röst lika bra. Jag försöker prata högt. Sitta upp rakt. Prata tydligt. Det kanske tar ett tag. Men det spelar ingen roll. För du ringde mig idag. Mitt på blanka dagen. Jag älskar det.
Jag satte på mig min finaste klänning.
Vi tre. Man ser hur vi bara vill att du ska dra.
Den satt bättre än någonsin. Jag dansade runt i lägenheten. Som en tönt. Jag målade mina läppar röda och tittade mig i spegeln tills du ringde. Du ställde in. Jag tappade telefonen i golvet. Drog handen över munnen och smetade ut läppstiftet på kinden. Jag brydde mig inte om du var kvar i luren. Mina tårar började rinna. Klänningen var helt plötsligt ful. Jag stängde av musiken. Bytte klänning. Gick ner på stan. Skrattade åt vad som hänt. Du gjorde alltid såhär mot mig. Mina polare skrattade också. Du såg mig ute. Kom fram. Jag skrattade dig i ansiktet. Du såg ledsen ut. Ledsen för att du är en sån jävla idiot. En tönt som efter att jag raderat ditt nummer ville bli ihop. Men det ville inte jag. Jag ville hellre hångla med din polare. Det gjorde jag också. I smyg. Han kysstes bättre än dig. Du vet fortfarande inte om det idag. Nu gör du det kanske. Han var inte som du. Han tyckte om mig på riktigt. Idag skrattar jag åt er båda.
Du, det var en sak jag ville fråga dig....
...kan inte jag få bjuda dig på en korv? Du skulle gillart. Det vet vi ju redan. Du har bjudit mig på så mycket korv. Alla möjliga olika. Starka eller söta. Precis som du. Jag är ingen expert som du. Men jag ska köpa den finaste korven till dig. Om du tackar ja. Bara du och jag och en korv. Bara sådär. Helt perfekt. Om du frågar mig.
Ösregn, kött och stål.
Det ösregnar och jag har en massa kött. Nu fattas bara du. Du är några kvarter bort. Jag undrar vad du gör. Funderar på vad du hade gjort med köttet. Du luktade regn och stål imorse. Jag låg på dig och pussade dig bakom örat. Jag brukar tycka om att göra det. Imorse var det annorlunda. Jag mer än tyckte om det. Du såg annorlunda ut. Smakade bättre. Pratade tydligare. Jag förstod dig bättre. Du tar i mig så kravlöst. Jag ska ut i regnet snart. Jag hoppas att jag råkar gå in i dig då. Då ska jag pussa dig. Kravlöst.
Det brann hos mig inatt.
Han såg tuff ut. Tyckte han. Men han grät som ett barn när han läste mitt brev till dig.
Jag tyckte att det luktade lite bränt. Min kropp var ovanligt varm. Gardinerna stod i brand. Jag satt och skrev en sak om dig. Jag grät. Fortsatte skriva trots lågorna. Jag tänkte att gardinerna kunde få brinna ner. Sen skulle jag ju hinna ut. Mina tårar torkade lika snabbt som dom föll. Så varmt var det. Jag var tvungen att hinna klart. Nu brann golvet också. Bara några rader till. Mitt täcke tog eld och jag flyttade mig mer in mot väggen. Nu var jag snart klar. Jag hade ingen chans att ta mig ut. Någon slog in mitt fönster. Det var en brandman. Han tog ner mig på en liten brandstege. Jag släppte aldrig mitt papper. När jag kom ner fick jag se alla mina grannar på gatan. Alla hade tagit sig ut. Släppt allt dom höll på med. Jag förklarade att jag skrev ett brev till dig. Att jag var tvungen att bli klar. Jag fick en utskällning av brandmannen. Jag gav honom mitt papper. Han läste det. Sen grät han som ett barn. Sa att alla skulle ta det lite lugnt med mig. Inte vara så arga. Det sista jag tog med mig ur mitt brinnande hem var du.
Du är som ett par gamla skor.
Det ser lite ansträngt ut nät jag går.
För små som man envisas med att ha kvar i garderoben i alla fall. Aldrig slänga. Man vet att dom inte passar. Men lik förbannat försöker man få på sig dom. Dom var ju så bra då. Nu skaver det och blöder. Man haltar omkring och river upp gamla sår. Man får svårt att ha andra skor till och med. En gång satt dom ju så bra. Man kommer ihåg varför man köpte just dom skorna och hur man gick runt i bara dom ett tag. Favorit paret. Man ville aldrig byta. Du är mina gamla skor. Min favorit. Som jag aldrig vill slänga.
Vi gick aldrig på bio.
Fast det betyder ju inte att vi aldrig kan göra det.
Men jag vet precis hur det hade gått till. Vi hade inte bokat biljetter innan. Det är inte vår stil. Vi går bara dit. Innan har vi ätit hemma hos dig och druckit tusen koppar te. Vi går till bion. Vi är sena. Det är mörkt i salongen och vi inser att risken är stor att vi båda kommer tycka att filmen är vidrig. Du pillar på mina öron. Jag pussar din hand ibland. Vi kollar på varandra samtidigt när sjuka saker i filmen händer. Jag har inte lyckats få med dig på en skräckfilm. Men nästan. Jag dricker fanta. Du dricker av min. Delar gör vi inte. Inte heller kladdar vi på varandra i biljettkön. Nej. Inte vår stil. Jag sitter och tänker på dig hela filmen. Hur jag älskar att bara hänga med dig. Sen går vi hem. Ingen är speciellt imponerad av filmen. Dricker mer te. Vi lägger oss. Jag håller om dig och du mig. Vi somnar. Vår sovkemi är den bästa. Bättre än vilken bio som helst.
Du var ett svin.
Ett riktigt megasvin.
Bara sättet du svarade i telefon var risigt. Hur du väckte mig på mornarna. Du fjäskade alltid då. Den enda stunden du hade ett samvete. Du ville bestämma över mig. Mästra. Så som du betedde dig när vi var på restaurang. Jag fick alltid skämmas. Du kunde fnysa åt mig om jag ville äta kött och till råga på allt vilja ha en öl till det. Ingen riktig kvinna gör så kunde du säga. Det gjorde mig galen. Du ville ändra på mig. Mina kläder. Hur jag pratade. Allt. Jag minns hur jag satt och tuggade min köttbit. Min blick fast i din. Du log snett med mungipan och jag tänkte att du var det största svinet jag visste. I min fantasi såg jag hur bord flög och hur du hade en fet stek på tvären i halsen. Som jag tryckt ner. Jag tyckte inte du var speciellt snygg. Och att knulla dig var ganska ointressant. Men någonting gjorde att jag fortsatte att träffa dig. Kanske var jag rädd. Eller så var jag bara så sjukt uttråkad att jag till och med hängde med ett svin som du.
Jag gick och pratade om dig idag.
Jag sa att jag saknar att hänga med dig.
För att jag gillar att prata om dig. Jag tror att jag pratar om dig ganska mycket. Sådär så att folk kan vilja strypa mig lite. Men jag pratar alltid mycket. Så egentligen spelar det ingen roll om det är om dig eller om korv jag pratar om. Jag gick längs biblioteksgatan idag och började skratta högt. Gapskratta. Stannade och försökte dämpa skrattet med händerna för munnen. Kom på en sak du sagt. Du är så rolig. Speciellt när man tänker efter. Med andra brukar det vara tvärtom. Men du är i en klass för sig. Jag kommer nog prata om dig ikväll också.
Hoppas han ringer ikväll igen...
Hon är ovan med hans namn på displayen.
Han ringer henne ibland. Då tänker hon på annat. Glömmer lite det som varit jobbigt. Det tycker hon är fint. Hon vet inte så mycket just nu. Men hon vet att hon saknar. Och säkert att hon är lite saknad hon med. Det tycker hon också är fint. Han får henne att känna att hon lever lite igen. Hon känner så mycket just nu. Det är konstigt sa hon. Hur det dog och sen plötsligt började leva i henne igen. Kärleken. Hon känner allt hon bara kan. Smärtan också. Och det gör henne lycklig. Hoppas han ringer ikväll igen.
