succéliv

Shanice.

Förlåt Lottie. För att jag mobbade dig för att du gillade den här låten. Pappa hade plattan. Spelades mellan Prince och Mariah Carey i lägenheten på Norrbackagatan. Glada nittiotal. När jag sjöng och dansade framför dig så grät du. Förlåt. Jag tyckte innerst inne också att låten var bra.

Min mormor.

Att jag älskar män är ju ingen nyhet. En passion som började redan i tidig ålder. Men att jag älskar kvinnor är något jag säger alldeles för sällan. Kvinnor är helt fantastiska. Speciellt den äldre sorten. Min mormor är en väldigt stark kvinnlig förebild för mig. Hur hon för sig. Pratar. Skrattar. Bara en viss typ av kvinna kan bete sig så stereotypiskt och komma undan med det.

Äldre kvinnor älskar mig. Och jag  älskar verkligen dom. Vi har ett speciellt band. Hur det kommer sig vet jag inte. Jag tar plats. Hörs och syns. Yngre kvinnor och jag har inte alls samma band. Men jag tror att hon som är lite äldre kan känna igen sig i mig eller tycker helt enkelt bara om att jag tar plats som ung kvinna. Att jag skrattar högt och till och med svär. På något märkligt sätt kommer jag undan med allt detta.

Jag ser fram emot att åldras och bli en riktig kvinna.

Några kvarter bort ligger jag í ett badkar och sjunger.

När jag var nio skulle jag söka till en musikskola. Adolf Fredriks Musikklasser. En stor skola i hjärtat av Vasastan. Man fick hem papper på de olika momenten. Sång och rytmtester skulle utföras i stora ekande salar. Jag satt i mitt rum. Sjöng flera timmar om dagen. Övade som om det vore det viktigaste jag skulle komma att göra i mitt liv. Jag spelade in mig själv på band och lyssnade på min stämma om och om igen. Skulle det gå bra. Skulle jag bli ledsen om jag inte kom in. Det vara stora frågor i en liten kropp.

Jag gick dit helt iklädd i denim. Skjorta och jeans. Såg ut som den pojkflickan jag faktiskt var. Pappa satt utanför. En man med stort skägg och manchesterbyxor sa varsågod bakom pianot. Jag började sjunga. Höll mina små händer bakom ryggen och nöp mig själv när jag tog ton. Jag får sen en penna i min hand. Nu började rytmtestet. Jag fick slå med pennan på flygeln efter hans anvisningar. Jag minns att jag tänkte att han borde förnya sitt test.

Veckor senare ligger jag i ett badkar i London. Sommarlov. Jag minns att jag låg och sjöng Whitney Houston när mormor kom inrusande och skrek "Fiffi du kom in, kom upp ur badet så firar vi". Direkt började jag planera hur jag skulle vara bäst av alla tjejer på att sjunga i min nya klass. Sen kom Andrea. Hon kom till att bli min rival. Hon var också en liten tjej som var duktig på musik och växt upp med unga föräldrar med koll.

Jag tror att Andrea är anledningen till att jag inte är världsartist idag. Fast det vill jag ju ändå inte vara. Tack Andrea. Trots att du gjorde mina tre år i mellanstadiet till ett helvete.

Möt mig på bron så jag kan lukta dig bakom örat.

Hösten är slut och nu släpar jag dig med mig genom vintern. Mina skor har blivit slitna. Min kappa för kall. När jag var som lyckligast med dig hade jag bara ben och öppna skor. Jag ligger dig alltid väldigt nära. Mina bröst tryckta mot din bara rygg. Min näsa bakom ditt öra. Du luktar bäst bakom örat. Du är så fridfull precis innan du somnar. Jag ligger oftast vaken en stund och betraktar din nacke. Du är den finaste jag vet. Du sa en gång "Tänk om vi kom lika bra överens som vi sover ihop". Ja tänk om. Då skulle jag vara världens lyckligaste flicka på väg att bli kvinna. Din kvinna. Tills dess väntar jag på bron. I min för kalla kappa och slitna skor.

Gråta är också något man kan komma på sig själv göra.

Jag har ett hjärta som är större än min hjärna. Det låter kanske inte sådär jättebra. Och det är det inte alltid heller. Sen jag var liten har kärlek alltid varit det viktigaste för mig. Ibland önskar jag att det var annorlunda. Att jag inte alls var funtad så. Men jag vet också att många avundas mig denna egenskap. Jag sitter på en blå buss just nu med mitt stora hjärta i magen. Det hamnar där ibland. Tynger mig och gör det svårt att andas normalt. Jag sitter och tänker att jag just nu önskar att mitt hjärta var min hjärna och att jag läste en bok. Istället för att sitta här och anteckna mina ibland alldeles för komplicerade känslor. Men mitt hjärta kommer att ta mig någonstans en dag. Och det är värt mer än alla böcker i hela världen.

Fortfarande en favoritlåt. Och dans.

När jag var tio hade jag en favoritdans. Som kom från min favoritlåts musikvideo. Jag stod framför MTV och dansade till min spegelbild i vitrinskåpet. Min dröm var att ha sångerskans päls och ringar. Och allra helst den mönstrade kroppsstrumpan. På skoldiscon envisades jag om att dansa med armarna svingandes från sida till sida oavsett låt. Kolla in 01.08 i videon. Exakt så stod jag. Jag kände mig som hon i videon. Sen om ingen annan förstod spelade ingen roll. Jag såg cool ut. Och det hade Deee Lite också tyckt.

Det här är faktiskt en riktig hörna som vi rundade ofta. Livsfarlig.

Jag hade rollerblades. Lottie min lillasyster hade klassiska rullskridskor. Och två vänster fötter. Vi var i en stad utanför London. Med knäskydd och alldeles för stora hjälmar såg vi verkligen ut som två sär. Lottie kunde inte bromsa och fick alltid slänga sig på asfalten för att stanna. Jag själv siktade mig alltid in på en lyckstolpe. I full fart åkte jag in i stolpen med armarna runt den. Det kunde skada knäna fint.

Vi åkte alltid ner till tågspåret. Fast vi inte fick. Det var nåt kusligt över det spåret. Tåget körde väldigt fort där. Det var farligt där. Någonting hände med oss. Vi blev tysta för en stund. Varje gång. För att vi inte vågade prata. Sen hittade vi på egna historier om pojkar som puttat varandra och råkat dö på spåret. Flickor som dödats av vuxna elaka män och gömts vid spåret. Det var smutsigt och när vi lutade oss över bron blev våra kläder alltid sotade. Vi åkte dit varje gång. Med svarta armbågar och shorts gick det inte att lura morfar. Men vi kunde inte sluta ta oss ner till spåret. Det var värt varje utskällning.

 

 

...att min relation till dig är som en film. Det är sant. Den är som på film. Inte för att den känns overklig. För mig känns den väldigt äkta. Det finns så mycket som är filmiskt över dig. Över oss. Jag vet till och med hur soundtracket skulle låta om vi var en film. Att första gången jag skulle ta mig mod att prata med dig råkade vara på en filmfestival gör inte saken bättre. Jag ser faktiskt annorlunda på saker sen jag träffade dig. På ett fint sätt. Om jag hade en filmkamera skulle jag göra en film till dig. En film som visar hur jag ser på oss. Du skulle ge mig en Oscar. Så mycket tror jag att du skulle tycka om den. Jag skulle tacka dig i mitt tal.

 

 

Vi är min favorit film.

 

 

 

Jag skulle ha med mig den överallt.

Jag läser inte böcker. Men det finns vissa böcker man måste ha läst. Du är en sådan bok. Om jag nu skulle läsa en bok så skulle det vara din självbiografi. Kanske skulle jag förstå dig lite bättre. Jag skulle höra din röst berätta hela ditt liv för mig när jag läste. Hur du betonar ord. Du uttrycker dig så speciellt. En ljudbok vore perfekt. Nej. Nu blev jag sådär lat igen. Jag har nog läst minst böcker av alla jag känner. Det slår mig ibland. Och det gör mig lite obekväm. Men ändå. Jag älskar ju hur du pratar. Så en ljudbok vore det ultimata. Du gillar att prata. Och jag älskar att höra på. Jag kan ha händerna fria och samtidigt lära mig saker. Lära mig saker om dig. Det kommer att bli den viktigaste boken jag läser. I hela mitt liv. Boken om dig, av dig.

Jag kunde inte förstå hur man kunde vilja gå klädd annorlunda.

När jag var liten spenderade jag väldigt mycket tid i England. Det var där jag tog mina första steg och sa mina första ord. Varje lov reste jag och min syster till mormor och morfar i en liten stad utanför London. Vi var där minst sex gånger om året. Jag hade vänner där. Dom gick i engelsk skola. Jag avundades deras skoluniformer. Tidigt varje morgon satt jag och tittade ut genom fönstret och studerade flickorna i rutigt och knästrumpor. Jag ville vara en av dom. En dag fick jag det.


Min morfars pappa dog och jag och min syster ansågs för små för att gå på begravningen. Vi fick en hel dag i en engelsk skola. Jag bytte om till min skoluniform som om den var gjord av tunt tunt papper. Med största noggranhet drog jag upp strumporna precis under knäna. Jag var sju år gammal. På lunchen var jag i extas. Man fick en egen liten mjölkartong till maten. Bara en sån sak. Och på lektionen svarade jag rätt på en fråga inför hela klassen. Det var en fråga om ugglor minns jag. Jag hade håret fint bakom öronen och ett marinblått diadem. Det gick väl ihop med min kavaj med skolans logga på.


Dagen var alldelles för kort. Jag fick lämna ifrån mig min uniform och möta upp min syster på skolgården. Det sista jag såg var ett tjejgäng som stod och mobbade en överviktig tjej. Dom hade trampat på hennes lunchlåda. Engelska flickor var mycket elakare än i min svenska skola. Dom slogs som pojkar och spottade. Kanske var det för att dom tvingades ha kjol varje dag. Vad vet jag. Jag älskade alltihopa.

Han är bra på att göra moule.

Det är märkligt hur saker får en helt annan innebörd när kärlek varit med i bilden. Antingen blir saker finare eller fulare. Kläder måste ibland slängas. Tavlor tas ner. Skivor säljas. Eller så bor man i kläderna. Köper nya ramar och spelar skivan på repeat. Jag kan aldrig mer resa till ett land. Belgien. Och jag som älskade belgiska våfflor. Himla tur att moule marine inte fanns på menyn efter klockan 22 den kvällen i Bryssel. Det hade inneburit att min favoriträtt var förlorad. Mycket annat dog i mig på den resan. Men inte min kärlek till honom. Inte heller kärleken till musslor. Han är lite som en mussla och musslor är ju min favoriträtt. Det är ett tecken.

Jag blev starkare i min nya frisyr och hade lika roligt utan dig.

Mitt hår låg på golvet. I en hög runt mina fötter. Det var dig jag klippte av. En del av mig som för mycket förknippades med dig. Vi skulle gå ut. Min lägenhet var fylld med flickor som målade läpparna och bättrade på mascaran. Själv gick jag till köket. Öppnade kökslådan och tog fram en stor sax. Gick tillbaka till hallen och klippte av mig allt mitt långa hår. Alla stannade till. Dom skrek att jag var galen. Men jag bara log. Min nya page var perfekt. Jag sopade ihop dig och dammsög upp dig. Mitt nya hår påminner ingenting om dig. Kort och lättskött. Du var lång och ängslig. Nu är du bara bortklippt.

 
Jag skulle få hålla tal för att jag var så bra.

Jag kan nog alla låttexter i hela världen. I alla fall alla dom som är på svenska och på engelska. Det är onormalt. Folk hatar att åka bil med mig för jag sjunger med till alla låtar. Du kan byta kanal hur mycket du vill. Jag kan ändå allt. Jag kan liksom alla texter.  Jag som inte ens lyssnar på radio tycker det är sjukt att jag kan så mycket olika typer av texter och musik. Det måste vara från när jag var liten. Jag minns i sjuan hur vi satt och rostade bröd och lyssnade på Vinyl. Alla låtar på Vinyl kan jag. Utantill. På allvar. Disco, Punk, Rock, Hiphop, Soul. Det är inte okej. Jag kan allt. Jag som hatar Karaoke. Det är synd. För jag hade nog varit världens bästa Karaoke person. Fast där behöver man ju inte kunna texten. Jag skulle spela en mer avancerad sort. Utan text och bara melodi. Ingen skulle vilja möta mig. Det ni. Sjukt vad mycket jag är bra på egentligen.

Mina knän har i alla fall läkt.

Min kropp är så varm. Alldeles för varm. Jag kan inte sova. Det går inte att tänka på annat. Ens fundera på annat. Du har tagit över. Jag släcker alla lampor. Bäddar ner mig i nya lakan. Du har tagit över hela min kropp. Det var länge sen du var hos mig. I mig. Det går inte att koppla bort dig. Jag tog till och med fram tv:n ur garderoben för att jag trodde den skulle ge mig ro. Musik har jag inte ens vågat mig på. Det rinner nog i ögonen som det är. Jag vet inte hur många näsdukar jag förbrukat. Mina vänner har stött på dig på senaste men inte jag. Nu var det min tur.


Du heter feber. 40 graders sorten. Och jag vaknade med dig igår. 

Hon precis som jag blir påmind om hemligheter när hon ligger i sängen.

Jag har så många. Idag har jag fått chansen att gå igenom alla. Det var så många att jag förvånades över min långa lista. Att jag hade så många. Det måste betyda att jag är himlans bra på att hålla dom. Jag skrev ner dom. Men jag rev pappret i små små bitar direkt efteråt. Fick lite dåligt samvete. Var dom inte hemligheter nu längre när jag skrivit ner dom? Jag la pappersbitarna i en liten ask med en blå rosett. Gick ner för trapporna och la ner den bland soporna i huset. En del hemligheter gör faktiskt ont. Det är hemligheter som jag vill dela med dig. Men vissa hemligheter tar tid att vilja berätta. Vissa kanske aldrig kommer fram. Om man inte är väldigt bra på att klistra ihop små små pappersbitar förstås.

Det ser kanske inte så farligt ut. Men ont gjorde det.

Idag gjorde jag illa mig. Mina knän blödde. Grus i handflatorna. Jag gjorde mig rätt illa. Blodet fläckade ner mina skor. Ändå tänkte jag bara på honom. Det liksom rann blod ner för mina knän. Men tanken på honom gjorde ändå ondare. Det blöder mer inom mig. Jag tänkte att kanske skulle smärtan från fallet hjälpa mig. Få mig att tänka på annat. Ungefär som när man har ont i huvudet. Man slår sig någon annanstans och vill att det ska göra ont där istället. Men han gör ont även om jag slår mig överallt. Han känns i hela mig.