succéliv

Förra julen var olidlig. Vidrig. Jag var helt knäckt över att vi inte fungerade. Besviken på mig själv. Jag satt på bussen och skrev ett inlägg om dig på julafton. Hela december var en plågsam månad. Jag grät lite varje dag. Ville att vi skulle vara bra ihop. Ibland brukar jag undra över vad du tänkte om mig. Om du också var ledsen. Om du saknade mig. Om du också hade hopp. Du sa aldrig någonting. Visade ingenting. Förmodligen för det bästa. Varje dag ville jag åka hem till dig och dricka thé. Jag tänkte att du inte ens behövde prata med mig. Bara vara i närheten av mig. Det räckte om du satt i rummet bredvid. Så ledsen var jag. Nu sitter jag igen på julafton och skriver om dig. Vad det betyder vet jag inte. Den största skillnaden är att jag ler när jag tänker på dig och inte gråter. Alltid nåt.

För en stund var du min.

Du har legat med hela stan. Hela landet. En stor del av världen. Med mig. I början kände jag mig speciell för dig. Som om du tyckte om mig. Som om jag var någon. Jag stöter ihop med tjejer du legat med hela tiden. Alla vet att jag vet. Du vet inte ens hur många jag känner till. Jag som dom är bara en i mängden för dig. Som du har blivit för oss. En i mängden.

Jag kommer alltid att vara helt öppen med dig.

Jag blottar mig rätt mycket för dig. Då menar jag hur jag tänker och känner. Jag vet inte om du gillar det med mig. Men det är väldigt mycket min stil att göra så. Skriva några rader om hur du får mig att känna. Jag tycker det känns mer på riktigt än när jag säger det. Det är lättare att bemöta tystnaden när du läser mina rader. Tycker inte om din tystnad när jag öppnar mig med ord. Ibland känner jag mig naken framför dig. Ibland är jag naken framför dig. Jag har blandade känslor för dig.

Därför blottar jag mig.

Jag verkade oberörd. Ingen visste hur jag svalde tårarna. Hörde hur mitt skratt egentligen lätt platt. Helt utan liv. Ingen märkte något. Jag var för bra på att dölja. Dölja det som slukade mig inombords. Jag stod på en båt i somras. En tidig morgon. En kille och en tjej hånglade så att dom nästan föll överbord. Jag dansade barfota bland trasigt glas. Något du aldrig hade tillåtit. När jag dansade kände jag mitt halsband slå mot kroppen. Jag gick ingenstans utan halsbandet ett tag. Sov med det. Badade med det. Jag märkte hur jag kramade om halsbandet när jag skulle ta viktigare beslut. Jag hoppade raklång av båten från sju meters höjd. Höll en hand längs ena sidan av min kropp och med den andra handen tryckte jag halsbandet mot mitt bröst. Istället för att hålla för näsan som jag brukar göra.

Du var med mig hela sommaren. Runt min hals. Mot mitt bröst. Nära mitt hjärta. Halsbandet kommer alltid för mig vara en påminnelse om dig. Jag tycker fruktansvärt mycket om mitt smycke. Och dig.

Jag saknar hur du brukade lyfta av mina glasögon från mitt ansikte när vi skulle sova. Du fällde alltid ihop dom och la ner dom försiktigt. Du sa till mig att jag borde vara mer rädd om dom. Ha dom i ett fodral. Jag kunde vara slarvig med sånt. Jag saknar hur du alltid lät mig gå in och ut ur ett rum först. Jag tyckte om att känna dig bakom mig. Kände mig trygg. Jag saknar när du var sjuk eller hade ont. Då fick jag alltid beröra dig mer. Smörja in dig. Knåda. Jag saknar hur du ville ha med mig på saker. Du ville ha mig där. Jag saknar att du sa hur mycket du tyckte om att komma hem och jag redan var där.  Jag saknar att du gillade mig.