succéliv

På trappen ut från kaffebaren stoppade hon mig. Vet inte varför. Vi har aldrig pratat förut. Hon log och sa att hon sett mig ofta på senaste. Jag hade sett henne med. Vi båda hade varit ihop med dig. Hon var en av dina flickvänner innan mig. Jag tyckte alltid att hon var sötare än mig. Men inte efter det här. Hon berättade att ni träffades medan du och jag var ett par. Hon sa att det hände en gång. Jag trodde henne. Det var något ärligt i hur hennes mungipor rörde sig när hon pratade. Hon berättade hur du hade bjudit över henne. Hur hon bara någon timme efter jag lämnat din lägenhet klivit in genom din dörr. Ni pratade inte om väder och vind. Ni låg. Min date som jag spenderat söndagen med kom ut från stället. Han möttes av den stela stämningen på trottoaren. Jag tog honom runt armen och sa att det varit angenämt samtidigt som jag gav henne ett leende. Det var ett riktigt leende. Ni förtjänar varandra.

Jag vet inte hur det gick till. Plötsligt hade jag en lägenhet i min hand. Stora fönster. Rymlig. En trappuppgång som gjorde att min röst lät lite bättre. Precis som jag ville ha den. Fasaden var till och med som jag önskat. Min drömlägenhet helt enkelt. Men den låg för nära dig.

Du såg hur min hand smekte dig i luften bakom din rygg. Precis så att jag nästan kände din hud. Du kände hur jag höll andan när du pratade precis innan vi somnade. I hopp om att du skulle ta tillbaka mig när lampan var släckt. Du hörde hur jag försökte tysta mina tankar. Mina tankar om oss. Du kände smaken av tårar i våra kyssar. Tårar som jag grät när du inte såg. Du kände hur jag rös när du låg över mig. Hur jag tog emot din hand när du sökte min. Du visste att jag inte var över dig. Ändå lät du mig simma runt i ditt hav av rädsla. Du gav mig det där lilla som gjorde att jag aldrig kom över dig. Tills det enda som återstod var att säga farväl.

Moule marine. Musselsoppa. Råbiff. Kanske inte varje femårings favoritmat. Men min. Med en ung mamma och pappa var vi med överallt. Sena kvällar utomlands och i Stockholm. Jag har länge funderat över om jag fungerar som jag gör på grund av mina tidiga år på krogen. Hur jag minglade med vuxna i väldigt tidig ålder. Hur jag ibland trodde att jag var vuxen. Förvirring. Minns hur jag ibland blev ledsen när jag blev räckt ett ritblock eller liknande av restaurangpersonalen. Ungefär som om jag hade förväntat mig en cigarett och ett askfat. Alla kvinnor doftade av patchouli. Den enda doften jag bär idag. Jag kom undan med mycket i mina tonår. Framförallt i skolan. Alla lärare älskade mig trots frånvaro och slarv. Jag kunde ju tala för mig. Visste hur jag skulle smörja fröknar. Hur man kommunicerade med vuxna. Jag blev ett proffs. På gott och ont. Utan min avsikt har jag tagit med mig det beteendet i mina kärleksrelationer. Inte så snyggt. Men jag lär mig fortfarande. Och jag skulle inte byta ut min sociala uppväxt mot någonting i hela världen.

Du kysstes alltid så passionerat.

Det var en sen kväll. Vi båda hade druckit för mycket. Du luktade regn. Du var så lång. Var rolig och känslig. Dina långa ben slingrade runt min kropp. Jag älskade att sova så. Vi hånglade helt blöta i min säng. Hela den natten hade det regnat. Vi klädde av varandra. Du drog min klänning över huvudet. Det kändes som dina byxor hade tusen knappar. Nästan alla dina jeans var prydda med knappar. Ingen gylf. Du var varm. Jag kall. Du slängde mig på sängen och våra huvuden slogs ihop. Jag skrattade men kände hur min tand gick sönder. Din framtand slog emot min. Jag kände med tungspetsen mot min tand medan du tog på mig. En stor flisa av min annars perfekta framtand var borta. Vi somnade omslingrade och blöta. Långt efter dig och mig och en annan pojkvän senare. Ser jag fortfarande dig varje gång jag ser mig själv i spegeln.

En stor flisa av min tand fattas. Men minnet av dig är med mig för evigt.