Ett hav av rädsla.

Inte helt olikt mig. Redan här ute på djupt vatten. Ditt vatten.

Du såg hur min hand smekte dig i luften bakom din rygg. Precis så att jag nästan kände din hud. Du kände hur jag höll andan när du pratade precis innan vi somnade. I hopp om att du skulle ta tillbaka mig när lampan var släckt. Du hörde hur jag försökte tysta mina tankar. Mina tankar om oss. Du kände smaken av tårar i våra kyssar. Tårar som jag grät när du inte såg. Du kände hur jag rös när du låg över mig. Hur jag tog emot din hand när du sökte min. Du visste att jag inte var över dig. Ändå lät du mig simma runt i ditt hav av rädsla. Du gav mig det där lilla som gjorde att jag aldrig kom över dig. Tills det enda som återstod var att säga farväl.
För alltid.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0