Så här på en lördag kom jag att tänka på honom.
Orden kom ur min mun allt för ofta. När det gällde honom.
Jag blev kär. Trodde nästan på att jag blivit immun. Jag hade inte varit kär på två år. Sen kom han. Det växte fram på ett sätt som jag aldrig låtit det göra förut. Det var inte meningen att jag skulle bli kär. Men jag rådde inte för det. Han fick mig att skratta högt. Sådär så att folk stannade upp och tittade. Han fick mig att vilja ligga i hans säng hela dagarna. Bara prata. Sova. Prata. Han fick mig att gråta floder så att skorna i hallen flöt runt. Vi fick det inte att fungera. Jag vägrade ge mig. Men tillslut fick jag gå med på att bryta. Så pratade jag inte med honom, fastän jag ville det.
Jag slutade aldrig att tro på dig.
Jag visste att vi kunde rida ut stormen.
Kaffe på hans rygg.
Vi var perfekta. För en dag.
Mina fötter gjorde ont. Jag hade nya skor. Plommonfärgade. På knät syntes ett blåmärke från att jag snubblade på stan dagen innan. Trodde jag såg dig. Tappade all kontroll. Kaffet flög ur handen och jag föll över trappstegen. Min blick släppte dig inte. Du vände dig om för att se vad som stod på. Det var inte du. Jag tittade ner och rättade till kjolen. Det blödde lite från mitt knä och ett nytt blåmärke började synas. Allt mitt kaffe hade en kille framför mig fått över hela ryggen. När jag bad honom om ursäkt började jag gråta. Jag sa att jag tyckte jag såg dig. Det var utom min kontroll. Det jag kände för dig. Han kände på mitt knä. Sa att jag inte behövde säga förlåt. Fast hans jacka gått från grön till brun. Han sa åt mig att stå kvar. Kom tillbaka med en ny kaffe till mig och ett plåster. Resten av dagen gick vi genom hela stan tills det blev mörkt. Pratade om kärlek. Om flickan som han trillade i trappor över. Vi kysstes när vi skildes åt. Sen sågs vi aldrig mer. Våra hjärtan var någon annanstans. Hos Felicia och dig.
Det började med att jag pratade mig till det.
Man är aldrig så ensam som man känner sig.
Det växte i mig. Redan som liten hade jag en aning om var det var. En aning om att jag var nyfiken på det. Kom inte över det förrän jag var äldre. Ganska mycket äldre. Började ta det i mellanstadiet. Blev beroende i högstadiet. I gymnasiet var det kört. Jag visste att i resten av mitt liv skulle jag få leva med ett beroende. Såg aldrig mig själv som en missbrukare. Men det var precis det jag var. Kan inte se mitt liv utan det. I flera år har jag kämpat emot. Gjort allt för att inte känna begäret. Försökt lära mig att hantera abstinens. Längtan efter känslan som tar över hela min kropp. Jag har varit sängliggandes. Svettig och sjuk. Det slår sällan. Men när det väl händer slår det stort. På riktigt. Återfall och besvikelser hör till. Jag är villig att ta alla risker för att komma åt känslan.
Kärlek är som en drog för mig.
Andra killar påminner mig om dig.
Med dig kunde jag vara mig själv.
Det är inte så att andra killar påminner om dig. Dom påminner mig själv om dig. Får mig att minnas hur saker var med dig. Första mötet med en ny kille är enkelt. Det är resterande möten som får mig att tänka på dig. Får mig att komma ihåg hur jag kunde vara mig själv med dig. Jag behövde aldrig låtsas. Vara någon annan. Du gillade mig som jag är. Du gillade saker hos mig som andra killar ofta vill ändra på. Jag kommer aldrig att ändra vissa saker hos mig. Tona ner mig. Då skulle det inte vara jag. Och då skulle inte lika fina män som du kanske se mig.
Helt mig själv.
Resan vi aldrig gjorde.
Morfar hade plockat upp oss på flygplatsen. Han gillade dig.
Jag befinner mig i London. En stad som du fick i present att åka till. Med mig. Vi kom aldrig så långt. Huset vi skulle bott i är ett hus jag nästan växt upp i. Du skulle gilla det här. Ett helt annat England. Marknaden är ljuvlig. Vi hade spenderat timmar bland grönsakerna och korvarna.
Vi hade vilat på eftermiddagarna. Legat slingrade som vi alltid gjorde. Det var det starkaste vi hade. Slingringen. Ätit morfars egenodlade bönor till middag. Ihop med korven från slaktarn. Sista kvällen hade vi fått lamm. Morfars lamm är i särklass det bästa jag någonsin ätit. Du hade instämt. Du hade fått träffa min morbror som vet allt om dig. Pratade sönder honom om dig i somras när du var bortrest. Han ville träffa dig.
Du är den enda pojkvännen jag haft som inte åkte med mig hit.
Hade glömt hur bra jag var.
Att stå i centrum. Inga problem.
Jag är väldigt bra på att berätta historier. Hade glömt hur bra jag var. Nästan sjukt. Bättre än att kolla på en film när jag är igång. Kan alla dialekter och kroppsspråk som finns att efterlikna. I skolan hade jag alltid en publik. Arbetsplatser likaså. Folk sa "Snälla Fiffi, berätta den där historien igen". Folk älskade det. Jag älskade det. Det är nästan så att det borde vara mitt jobb. Att återberätta händelser och härma folk. En gåva som jag totalt försummat. Men det ska bli ändring. Ska börja berätta historier igen. Genast.
