Så här på en lördag kom jag att tänka på honom.
Orden kom ur min mun allt för ofta. När det gällde honom.
Jag blev kär. Trodde nästan på att jag blivit immun. Jag hade inte varit kär på två år. Sen kom han. Det växte fram på ett sätt som jag aldrig låtit det göra förut. Det var inte meningen att jag skulle bli kär. Men jag rådde inte för det. Han fick mig att skratta högt. Sådär så att folk stannade upp och tittade. Han fick mig att vilja ligga i hans säng hela dagarna. Bara prata. Sova. Prata. Han fick mig att gråta floder så att skorna i hallen flöt runt. Vi fick det inte att fungera. Jag vägrade ge mig. Men tillslut fick jag gå med på att bryta. Så pratade jag inte med honom, fastän jag ville det.
Kommentarer
Trackback
